Battle Royale (2000)
Fruktansvärd och nästan fantastisk
Oavsett hur "Battle Royale" får en att må så kan nog ingen påstå att den är ett dåligt hantverk. Med ett rått men proffsigt foto och goda insatser från dryga 40 unga skådespelare så är det ingenting man kan avfärda som en vilken våldsorgie som helst, hur brutal den än är.
Storyn, baserad på en roman av Koushun Takami, är tämligen absurd. Lika nattsvart bisarr som Stephen Kings "Maratonmarschen", en bok som gjorde sig påmind hos mig med jämna mellanrum. I båda fallen fick min känsla av surrealism snabbt ge vika för helt andra känslor. Det som låter som en gimmick leder till en konfrontation med de allra enklaste och tyngsta frågor en människa kan ställas inför. Om det fungerar är väl upp till var och en, men gör inte filmen otjänsten att missta den för en ytlig skräckvariant av "Robinson". Så är den helt klart inte avsedd.
För att få ordning på ungdomen i Japan instiftas en lag vars yttersta konsekvens är att varje år en skolklass väljs ut till en tävling. Tävlingen går ut på att överleva. Eleverna ska helt enkelt döda varandra, under tre dygn på en öde ö, eller med hjälp av exploderande halsband dö i alla fall.
Årets klass sövs ner under en bussresa och vaknar upp i vad som liknar en skolsal, men som övervakas av beväpnade militärer. Med stigande skräck och förvirring får de veta vad som gäller, med hjälp av en käck videofilm.
Om de skulle tvivla på att det är allvar så ställer "lekledaren", en före detta lärare för klassen, saken bortom allt tvivel genom ett par pedagogiska exempel. De två första dödsfallen inträffar redan innan eleverna fått sina väskor med olika sorters vapen och skickats ut i skogen. In i leken slängs två jokrar som inte kommer från deras klass. En av dem har ställt upp frivilligt, den andre är betydligt mer hemlighetsfull.
Barnen har förstås inget val och inte mycket tid på sig att vänja sig vid tanken att nästan alla av dem snart kommer vara döda, eller resonera kring det oerhört tillspetsade dilemma de ställs inför. Att lekledaren utstrålar en loj slags skämtsamhet samtidigt som han meddelar deras dödsdom bidrar till det drömlika mörker som genomsyrar filmen, samtidigt som verkligheten i det hela väldigt snabbt blir väldigt konkret. Jag kommer inte på många filmer som så effektivt ger sig på ens känsla för rättvisa, där den situation som huvudpersonerna ställs inför gör en så förbannad. "Ärans väg", kanske.
Det finns två sätt att handskas med en sådan situation. Att spela spelet eller att strunta i att ens handlingar är till synes meningslösa och ändå försöka göra det rätta. För vissa känns det inte som ett medvetet val utan något som faller sig naturligt för dem, vare sig det gäller att använda alla medel för att överleva eller att ansluta sig till sina vänner och mot alla odds försöka hitta en lösning eller bara... hoppas på det bästa.
"Battle Royale" blir aldrig, som man kunnat befara, en alltmer tröttsam serie dödsfall framställda med ett lystet leende. De små textskyltarna som jag tror står för personernas sista tankar är bara en detalj som bidrar till att bibehålla både ens uppmärksamhet och upprördhet. Det rör sig inte om något så krasst och enkelt som att filmen är oförutsägbar, hemligheten ligger lika mycket i att det känns trovärdigt. Att vissa faktiskt beter sig som om det finns en morgondag, medan andra resignerar. Att en del försöker vara smarta medan andra blir djur. Att vissa bejakar situationen som om det vore ett våldsamt dataspel medan andra försöker behålla både värdighet och samvete intakta.
"Battle Royale" är en enormt obehaglig film, men istället för att sudda ut ens känsla för rätt och fel så cementerar den känslan. Likt Kubrick känns Fukasaku lika moraliserande som provocerande. I filmer som "Scream" mördar ungdomar andra ungdomar, men det känns inte särskilt provocerande. Varför är det en sådan skillnad här? Ett av skälen skulle väl kunna vara att "Battle Royale" kaxigt verkar påstå att unga människor inte bara är kapabla till ondska utan också ansvariga för sina handlingar, och ställer sig därmed kvalitets- och tyngdmässigt någonstans mitt emellan "Flugornas herre" och "Beach".
Med det sagt, så finns det några scener som känns väl skruvade, ganska viktiga scener som skapar några sprickor i helheten. Beat Takeshis karaktär är omväxlande en av filmens största behållningar och en av svagheterna. Slutet är inte fullt i klass med filmens starkaste stunder.
Fast det är inte det viktigaste huruvida filmen är felfri. Det viktigaste är väl att jag tror att den säger någonting. Det är trevligt när filmer gör det emellanåt.
FOTNOT
Beat Takeshi är ju samma person som under namnet Takeshi Kitano regisserat flera av Japans mest hyllade filmer.
© Anders Lindahl
2003-09-23
Originaltitel: Batoru rowaiaru
Japan, 2000
Regi: Kinji Fukasaku
Med: Tatsuya Fujiwara, Aki Maeda, Taro Yamamoto, Masanobu Ando, Kou Shibasaki, Chiaki Kuriyama, Beat Takeshi
Genre: Drama, Skräck, Thriller
Teman: Livsfarliga sporter
Relaterat: Battle Royale II (2003)
Ingår i följande teman
