Alien vs. Predator (2004)
Inte särskilt bra, men konsekvent
Glöm "Alien" och "Aliens", om du ska se den här filmen. Jag vet, det är inte helt lätt eftersom ordet ingår i titeln, men försök! ("Predator" behöver du inte glömma, det är mycket nog att tänka på att glömma som det är...)
Det här är nämligen en film av Paul W.S. Anderson (alltså, "fel" Paul Anderson). Han gör gärna skräckfilm, men inte kuslig, begåvad skräck utan actionskräck, ofta med klara science fiction-drag. Tänk alltså snarare "Event Horizon" och "Resident Evil" än "Alien" om du vill ha ett hum om vad som väntar när människor möter både aliens (eller, "ormar" som de kallar dem här) och de jaktlystna, dreadlocksprydda teknikfreakar till rovdjur som John McTiernan presenterade för världen 1987. Detta tankesätt har i alla fall hjälpt mig att låta mig underhållas en smula av spektaklet "AVP". Det är i viss mån kätteri, men i viss mån roande att se på.
Även om både Dan O'Bannon och Ronald Shusett (som skrev första "Alien") har hjälpt Anderson med storyn så kan man alltså se detta som ett ganska simpelt in-cashande på franchisen. Inte bara ett sorts monster utan två! Och inte bara ett av varje utan flera stycken. "More is more", liksom!
"Men, hördu", invänder någon kanske nu. "Aliens var ju också actionskräck och där var det ju också många monster. Är det något fel i det?" Nej, nej, men hur många filmer har inte försökt vara "Aliens" sedan dess? Då var det relativt eget, fortfarande är det väldigt bra. Ingen kommer säga så om "AVP" om 18 år. Det har du mitt ord på.
Rike företagsbossen Charles Bishop Weyland (se där, två vinkar till franchisen i samma namn!) tar med sig en skara forskare till Antarktis. Under isen har Weylands satelliter förnummit (är det ett ord?) en värmekälla och vad som ser ut som en pyramid. Weyland, som är sjuklig och vill skapa ett fint genmäle efter sig, hoppas att de hittat något spännande. Och det har de verkligen gjort!
På 90 minuter har Anderson lyckats klämma in en hel del. En polarexpedition, en pyramid som ändrar om sig, en samling brutala dödsfall och kamper. En lite oväntad vinkling är att det (trots vad som påstås i taglinen "Vem som än vinner... förlorar vi") ligger i mänsklighetens bästa att det kaotiska lilla krig som utbryter under isen utfaller till rovdjurens fördel, vilket skapar en lite osannolik duo mot slutet.
Weyland spelas förstås av Lance Henriksen. Sanaa Lathan gör faktiskt en ganska bra roll som den motvilliga polarguiden och utstrålar en viss pondus, utan att ta det här med "stark kvinna" till det övertydligas gräns. Ewen Bremner (som jag alltid kommer se som Spud i "Trainspotting" oavsett hur många filmer han är med i) börjar okej, men hans personlighet sipprar liksom bort med tiden. Annars finns det inte så mycket att säga om skådespeleriet.
Effekterna och actionsekvenserna har inte oväntat förtur. Ibland ser det rätt bra ut, måste jag säga. Ibland inte. Skrämmande är det aldrig. Trist nog kan man ibland känna att det finns potential till att göra något bättre, att dra en skräckig situation lite längre, skrämmas lite mer. Men filmen viker ständigt undan från det sant otäcka, till förmån för energisk men inte så jättespännande spänning.
Det här alltså inte en bra eller kuslig film, men den gör ungefärligen vad den försöker göra, och den är exempelvis bättre än "Predator II". Två russin kan den allt få.
© Anders Lindahl
2004-11-04
Originaltitel: Alien vs. Predator
USA, 2004
Regi: Paul W.S. Anderson
Med: Sanaa Latham, Raoul Bova, Lance Henriksen, Ewen Bremmer
Genre: Sci-fi, Skräck
Svensk biopremiär: 2004-11-05
Teman: Alien
Ingår i följande teman
