Gudfadern 2 (1974)

Nästan lika bra

USA 1958. Michael Corleone bjuder till fest och det är inte en liten tillställning, De resurser den nye Donnen har till sitt förfogande kan nästan få en att förstå hans yrkesval. Men trots det glittrande vattnet runt honom och de lyxiga omgivningarna verkar Michael inte så lycklig. Han har blivit en riktigt kall jäkel med visdomsord som "If history has taught us anything, it's that you can kill anyone". Frugan Kay väntar på att han ska infria sitt löfte om att familjen ska bli helt laglig, men dithän har de inte riktigt nått än. Det är dock riktigt stora saker i görningen, involverande gamle mr Roth i Miami, gammal vän till en viss Moe Green, känd från (och skjuten genom glasögat i) ettan. Men vad är å färde? Några år in i nye Gudfaderns karriär som familjeöverhuvud är det också dags att se tillbaka. Hur blev gamle gudfadern den han blev?

Sicilien 1901. Vito Andolinis far dödas av lokale gangsterkungen för sin vägran att vika sig, så även hans bror. I ett försök att rädda 9-årige Vitos liv dödas även hans mamma. Inget under att killen blir kriminell. Som liten parvel, på flykt undan samma öde som resten av familjen, hamnar han i L'America och får sitt nya namn av en stressad tjänsteman. Corleone är platsen Vito kommer ifrån, inte hans riktiga namn. Men det hänger kvar, och med ett "Don" före blir namnet sedermera fruktat och respekterat.

1917 dras Vito in i lustiga affärer av en kompis. En mattstöld blir hans inkörsport in i brottslig verksamhet. Samtidigt regerar den vidrige Fanucci över sina landsmän i New York med våld och hot. Med honom undanröjd blir Vito kung i kvarteret och första stenen i ett imperium är lagd. Robert De Niro kanske försäkrade sig om en plats i "1900" här, genom att nästan enbart prata italienska, men man ska inte enbart se till det negativa. Här är han rätt bra, med poser och miner som är lätt igenkännliga från Brandos rolltolkning i ettan. Rätt bra, inte fantastisk. Det är ärligt talat inga tyngre utmaningar han ställs inför. Nej, den skådespelare man minns bäst är John Cazale, som "Fredo".

"Gudfadern II" har klara komiska drag, som när unge Vito Corleone börjar bli den karaktär han är i ettan, fast liksom i miniatyr - och det snöpliga slutet på Kubaplanerna känns faktiskt ganska lustigt såhär med facit i hand. Samtidigt är filmen rejält sorglig. Enkelt uttryckt blir det deppigare ju längre fram i tiden vi befinner oss, med svekfulla närstående, ett krackelerande äktenskap, utskottsförhör och mordförsök.

Vissa framhåller filmen som undantaget som bekräftar regeln och menar att den till och med överträffar sin föregångare. Själv håller jag inte med. Den har exempelvis inte samma flora av klassiska scener; endast en har lyckats med att glasklart etsa sig fast i mitt minne, och om resten av filmen höll samma klass vore toppbetyget självklart. Men tonfallen är ganska olika. Tillbakablickarna känns faktiskt inte lika realistiska, utan har nästan drag av burlesk myt, medan de mer moderna skeendena känns mycket trovärdiga. Det ickelinjära (eller dubbellinjära) berättandet och dessa olika toner gör att "Gudfadern II" inte känns lika sammanhållen som föregångaren. Det är mycket välgjort, men saknar ofta den där ödesmättade tyngden.

Det blir en film som inte vet riktigt vilket ben den ska stå på, men hoppar runt skickligt på det ben den väljer för ögonblicket. Det återkommande temat är svek, som i principens namn inte kan få passera obestraffade. Om svikaren inte har Heder nog att ta sig själv av daga, de gamla romarna till ära, så måste han få hjälp på traven. Men det temat räcker inte till en hel film, därav alla de andra trådarna där vissa känns något avhuggna. Tillbakablickarna är lite fragmentariska och någon riktig helhetsbild av hur Corleone blev så stor får man faktiskt inte. Roth, i relativt modern tid, är en intressant karaktär, men samtidigt påfallande otydlig.

Å andra sidan är Fredos fall en fantastiskt tragisk bit och finalen blytungt nedslående, med ett sista motvilligt illdåd och en kort tur nerför minnenas korridor som kastar ett extra sorgligt ljus över alltihopa. Brott kanske lönar sig, men inte blir man glad av det.

Om första filmen handlade om tragedin i hur människor förändras till det sämre, så handlar den här filmen (i mina små ögon) om tragedin i att människor är som de är. Michaels resa nedåt slutfördes egentligen i ettan, redan där fick vi veta att förräderi mot familjen aldrig kan gå ostraffat, ens från någon man alltid känt. Nu går Michael omkring där nere i mörkret och agerar konsekvent utifrån detta mönster, och även om det finns grader av nattsvarthet så har det redan konstaterats hur sorgligt det hela är. Det är kanske främst det som gör uppföljaren något mindre intressant i mina ögon.

FOTNOT
John Cazale, som spelar Fredo, hann inte vara med i många filmer före sin död 1978, men det är å andra sidan nästan idel ädel filmadel. Eller vad som sägs om "Deer Hunter", "Dog Day Afternoon" och "The Conversation"?

© Anders Lindahl
2004-05-29

Originaltitel: The Godfather: Part II
USA, 1974
Regi: Francis Ford Coppola
Med: Al Pacino, Robert Duvall, Diane Keaton, Robert De Niro, John Cazale, Talia Shire, Lee Strasberg, Michael V. Gazzo

Genre: Drama, Kriminalfilm
Teman: Oscar för bästa film

Relaterat: Gudfadern (1972)

Ingår i följande teman

Sök