Gudfadern (1972)

Mästerligt om maffia, mord och makt

Nu har jag ställt till det för mig. När jag skrev om "Once Upon a Time in America..." fick jag det att låta som om det var den enda riktigt rörande och fantastiska filmen om proffskriminella, men den har ju faktiskt konkurrens påmindes jag raskt om vid ett senkommet återbesök i Coppolas maffiaepos.

Det är lustigt det här med maffiafilmer. Varför ägna så många mil av film åt att skildra en kultur som präglas av hyckleri, där "respekt" är lika viktig som helt oförtjänt? Där folk utan att blinka omnämner sig själva som "hederns män", när vem som helst förstår att de är raka motsatsen. Inte vet jag, och det är väl inte alltid som motiven för att berätta om någon "familj" eller annan brottslig skara känns särskilt mycket mer genomtänkta än att "saker blir tillspetsade" i sådana sammanhang. Men de goda undantagen finns, där temat faktiskt används på ett intressant sätt. Som i "Gudfadern", baserad på Mario Puzos inte alls lika hyllade roman.

Liksom i "Fanny och Alexander" börjar det med en fest som verkar pågå i evighet. Ute i solen dricks och dansas det, men inne i det skuggiga kontoret sitter Don Corleone, Gudfadern, och lovar både det ena och det andra. Någon ska få medborgarskap, någon annan en huvudroll i en film (via ett erbjudande som filmbolagsbossen inte kan säga nej till) och ett par stygga gossar ska antingen dödas eller misshandlas. Jag fattar faktiskt inte riktigt vad de slutligen enas om i den med rätta hyllade inledningsscenen.

Don Corleone (Marlon Brando), som regererar över en av New Yorks mäktigaste maffiafamiljer, tar hand om de sina och kräver bara respekt och fullständig lojalitet som tack. Han är inte helt olik Charles Foster "Citizen" Kane i sitt ganska fåfänga och barnsliga behov av att beundras, åtlydas och älskas. Han har kontakter överallt, är måhända lite gammaldags men också en slipad affärsman med enorm makt.

Det är amerikanskt 40-tal och mycket att tänka på. Ska de ge sig in i knarkhandeln, till exempel? Gamla Don skaffar sig, ironiskt nog genom att vara försiktig, en ovän när han väljer att inte ge sig in i denna riskfyllda bransch. Därifrån går det från synbar stabilitet till krig och kaos på några handvändningar med en samling kallblodiga avrättningar som Scorsese skulle ha varit stolt över.

Det är en stor och brokig familj som kretsar kring kejsaren. Sonny, tilltänkt tronföljare, har ett ganska häftigt temperament så det passar bra att han spelas av James Caan. Michael (Pacino, med en betydligt ljusare röst än idag) verkar inte helt såld på sin familjs beteende och försöker gå sin egen väg via en karriär i det militära. Fredo (John Cazale), den svaga länken, är lojal men ganska oduglig, och får större spelrum i uppföljaren. Här är han huvudsakligen patetisk och skickas ganska tidigt iväg till Las Vegas. Och så låtsassonen Tom Hagen (Robert Duvall) som agerar som advokat för familjen och besitter ett abnormt lugn.

När gamle Vito hamnar på sjukhus med fem kulor i sig är det svårt för Michael att fortsätta förhålla sig "civil". Allting förändras, inklusive han själv. Det är affärer och inget "poisonal" insisterar han när han lovar att begå ett dubbelmord på en restaurang, men visst är det ganska personligt. Och när han väl bejakar sitt kall och genom en serie händelser börjar ta på sig rollen som den nye gudfadern så gör han det med besked. Det finns något väldigt tragiskt i hur han verkar stänga av sina känslor och blir en iskall klanchef, långt hårdare än sin föregångare.

Ett dyrt hästhuvud i någons säng, matlagningshörnan med fete Clemenza, det riktigt rara mötet mellan Mike och Apollonia på Sicilien, Tessio som frågar Hagen om det finns något sätt att slippa undan varpå Hagen beklagande skakar på huvudet och bilen far iväg ... och så dopscenen mot slutet med dess makalöst ironiska korsklippning visar tillsammans på bredden och ambitionen i Coppolas bästa film. Kombinationen av familjebesvär, familjebestyr och skildringen av den grymma bransch de arbetar i blir inte så mycket tragikomisk som ... tragicynisk. Resultatet blir en film jag kanske helhjärtat beundrar snarare än tycker väldigt mycket om, men det finns ju sådana femmor också. Det är också en film om maffians förvandling från skumraskaffärer till nästan "legit" och i sin resa genom åren (som fortsätter i tvåan och trean) blir den också ett intressant historiskt dokument på sätt och vis.

Jag tycker fortfarande "Once upon a Time in America" regerar bland de episka filmerna om professionella brottslingar, men den här kommer inte långt efter.

© Anders Lindahl
2004-05-25

Originaltitel: The Godfather
USA, 1972
Regi: Francis Ford Coppola
Med: Marlon Brando, Al Pacino, James Caan, Richard S. Castellano, Robert Duvall, Diane Keaton, Sterling Hayden, John Marley, Richard Conte, John Cazale

Genre: Drama, Kriminalfilm
Teman: Oscar för bästa film

Relaterat: Gudfadern 2 (1974)

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Marlon Brando

Ingår i följande teman

Sök