Dawn of the Dead (2004)
When there's no more ideas in Hollywood, the old movies will walk the earth!
”Dawn of the Dead” från 1978 är en av de filmer som i efterhand fått lite sådär oförtjänt gott rykte. När ord som ”mästerverk” och ”milstolpe” förekommer i samma andetag som andra delen i George Romeros zombietrilogi, tycker jag att det känns en smula mastigt, även om jag själv förnöjsamt sett filmen ett flertal gånger. Filmen har många goda sidor – framför allt i den kortare klippningen av filmen som Dario Argento gjorde för den europeiska publiken. Den hade mysko syntmusik, Tom Savini, ett intressant koncept och fortsatte bryta mallarna för hur folk av olika etnicitet och kön ska uppföra sig i skräckfilmer. Men i samma andetag tar jag gärna upp det träiga skådespeleriet, den slarviga biljardkritesminkningen och den övertydliga symboliken.
När nu debuterande regissören Zack Snyder gjort en remake så känns det ändå som om den har någon form av existensberättigande, även om jag annars rent principiellt brukar vara emot sådana. Manuset använder originalet från 1978 som grund och bygger på med nya infall och genrebyten samt en hel del lån från andra nutida skräckisar, kanske mest från genrekollegan ”28 dagar senare”. Sarah Polley spelar sjuksköterskan Ana som blir väckt mitt i natten av ett grannbarn som står i farstun – med allt annat än goda avsikter, eftersom hon förvandlats till en zombie. Efter att barnet bitit ihjäl hennes partner, som även han vaknar upp som en levande död några sekunder senare, inser Ana att det är dags att lägga benen på ryggen och lämnar en villaförort som numera ser ut som en krigszon bakom sig. Hon träffar ett gäng överlevare och tillsammans tar de sin tillflykt till ett närliggande köpcentrum där de barrikaderar sig.
De båda filmerna belyser varandras brister. 2004-versionen är tekniskt sett oklanderlig, till skillnad från 1978-versionen, men också fegare. Här står konflikten hela tiden mellan människor och zombies, där Romero skapade konflikter även bland de överlevande. Vi kan ana en konflikt med den pistolviftande och aggressiva CJ som ställer till problem i början av filmen men konflikten följs inte upp, vilket är tråkigt. Karaktärerna var tunna redan i originalet men i 2004-versionen är de nästan genomskinliga. Vi har en snäll kille, en tuff tjej, en tuff kille, en mesig tjej och så mycket mer än så anser manusförfattaren James Gunn (känd från filmbolaget Troma) tydligen inte att vi behöver veta. Men jag är beredd att förlåta eftersom manuset ändå bjuder på både rörande och roliga händelser som trots allt får mig att bry mig om några av karaktärerna. Ett exempel är den vänskap som utvecklas mellan Ving Rhames karaktär och en man som befinner i ett hus på andra sidan gatan. De har ingen möjlighet att ta sig till varandra eftersom vägen mellan dem är fullpackad av zombies, de kommunicerar istället genom skyltar, vilket visar sig fungera utmärkt.
Filmen lyckas också med konststycket att inte ta sig själv på blodigt allvar samtidigt som den inte går överstyr och blir 90-tals-ironisk. Svängarna tas ut rejält och en viss incident med en nyfödd bebis andas till och med inspiration från ”Braindead” eller varför inte valfri Troma-rulle. Musikvalet är också uppfriskande med oväntade inslag av Johnny Cash och Burt Bacharach. Regissören Snyder har klokt nog också undvikit CGI-onanin som dominerat i skräckfilm det senaste årtiondet, det mesta i filmen är resultatet av genuint makeuparbete och skicklig scenografi
Det finns således gott om toppar i filmen men den är ingalunda konsekvent. När den ena stunden världsvant svänger förbi klyscha på klyscha, ramlar den andra stunden med hull och hår ner på botten med ologiska beteenden och stereotypa repliker. Och jag trodde faktiskt i min enfald att filmmakarna lärt sig att det råder förbud på ”rädda den söta hunden”-scener i film efter ”Independence Day” men tydligen är hundälskare en alltför viktig målgrupp för Hollywood för att man ska stryka dessa vidriga tilltag.
Ska man då börja sammanfatta och utse vinnaren så går inte det. Filmerna är alltför olika för att jämföras sida vid sida. För det första är ”Dawn of the Dead” 2004 till största delen en skön popcornaction medan ”Dawn of the Dead” 1978 i min mening är en nattsvart tragikomisk komedi. Båda har sina olika brister i sina respektive genrer och ingen av dem är egentligen särskilt läskig. Men tre stabila russin med guldstjärna får ändå ”Dawn of the Dead” 2004. Tekniskt välgjort, underhållande och fartfyllt men med för lite tid för eftertanke.
Och nej, det blir inte läskigare för att alla zombies springer lika fort som det kenyanska löpningslandslaget och låter som grisar. Görs det en uppföljare vill jag se zombies i makligt tempo!
© Johan Hultgren
2004-07-09
Originaltitel: Dawn of the Dead
USA, 2004
Regi: Zack Snyder
Med: Sarah Polley, Ving Rhames, Jake Weber m.fl.
Genre: Skräck
Svensk biopremiär: 2004-06-27
Teman: Zombies
Relaterat: Dawn of the Dead (1978)
Ingår i följande teman
