El Mariachi (1992)
Inte bara jättebillig
I "El Mariachi" finns det en barmusiker som är som en hel orkester. Med sin synth ... Det låter dock helt förfärligt. Vore man elak kunde man dra en parallell till Robert Rodriguez, som i sin strävan att spara pengar ska göra allt själv - klippa, fota, skriva, regissera (på senare år också skriva musiken). Men det här är en film som med sin svårdefinierbara charm tar udden av ens lust att vara tyken.
Och det är inte förfärligt. Nog andas det B-film om det mesta - inte minst om skådespeleriet alltsom oftast - men B-film av den trevligare sorten. Där det finns idéer och inte sällan spänning och nerv.
Den namnlöse huvudpersonen i filmen är en sympatisk och harmlös man som bara vill försörja sig som gitarrspeleman och sångsjungare - en Mariachi, helt enkelt. I en liten mexikansk pueblo tror han sig kunna hitta ett kneg - vad kan gå fel på ett ställe där man bjuds på gratis kokosnötter? - men samtidigt som han anländer har en farlig skurk just kommit till stan besatt av tanken på hämnd på sin forna arbetsgivare. Arbetsgivaren, värsta knarkbossen, är gringo och spelas på ett sätt som stundtals för tankarna till Mats Helges minst lyckade rollval, stundtals helt okej. Att han är skurkboss märks på hans bakåtslickade hår. Den hämndlystne skurken ser ut som vilken kille som helst men har alla sina vapen i en gitarrväska. Det är upplagt för missförstånd och innan vår hjälte vet ordet av har han hejdukar efter sig som vill döda honom.
Spelemannen klarar dock upp första incidenten överraskande väl. Det är väl också här han finner mördaren i sig, om man ska bemöda sig med att "läsa" filmen. Han finner sig snart på flykt, förvirrad och med en enda potentiell "vän"; den kvinnliga ägaren till en bar där han nyss sökte jobb. Och efter lite smooth övertalning blir hon den bundsförvant han behöver, och kanske mer. Men har hon hemligheter? Klart hon har. Gradvis driver filmen mot en lite mörkare ton och tragedin får göra den ganska harmlösa cynismen sällskap innan det är över. På vägen hinner man garva en del och bli överraskad av oväntade turer samt ibland undra över varför sparsamme Rodriguez ödade inspelningstid på vissa scener.
Mycket av handlingen i "El Mariachi" speglas av handlingen i uppföljaren "Desperado", som jag tycker är betydligt mer stilsäker och som framför allt har skådespelare med mycket mer utstrålning (de inte helt okända Banderas och Hayek i huvudrollerna, exempelvis). Den stora skillnaden är väl att "El Mariachi" berättar hur mannen i "Desperado" och "Once Upon a Time in Mexico" blev den han blev. Att kalla filmen ett drama är väl att ta i, men det är lite mer än en billig actionrulle. Expositions-action, kanske?
Billig, ja. "The Evil Dead" räknas som en mycket billig debut med sin budget på 350 000 dollar. 7000 dollar ska "El Mariachi" ha kostat att göra. Det är verkligen billigt och gör onekligen att man lätt kan uppskatta vad filmen har, snarare än gnälla över vad den saknar. Visst syns bristerna, men tillräckligt ofta glömmer man de ekonomiska omständigheterna och tror att man ser en film. Sällan har väl det resonemanget lett fram till ett betyg bestående av tre russin, men det är just vad som skedde nu. Tre russin.
© Anders Lindahl
2004-04-12
DVD / Blu-ray
Till en blygsam peng kan man hitta både "El Mariachi" och "Desperado" på en dubbelsidig DVD. Båda rullarna är försedda med kommentarsspår av Rodriguez samt hans guider för den tilltänkte lågbudgetregissören "Ten minute film school" och uppföljaren "Ten minutes more". Här får man en del ganska intressanta exempel på hur han jobbar och förstår hur han lyckas begränsa budgeten.
Originaltitel: El Mariachi
USA / Mexiko, 1992
Regi: Robert Rodriguez
Med: Carlos Gallardo, Consuelo Gómez, Jaime de Hoyos, Peter Marquardt, Reinol Martinez
Genre: Action
Relaterat: Desperado (1995) Once upon a time in Mexico (2003)
