Alexander (2004)

Lösryckta ledtrådar om en legend

Visst var det på tiden att det kom en film om Alexander den Store? Denne berömde makedonier som på 300-talet f.Kr. lade en enorm portion av världen för sin fötter, för att sedan dö ung och sedermera bli stoff för en låt av Iron Maiden.

Men att det var på tiden kanske inte är ett jättebra skäl till att göra en film, och frågan är annars varför Oliver Stone bemödat sig. Jag kan inte låta bli att undra vad som är poängen med det hela? Han har tillsammans med sina medförfattare säkert ställt sig frågan om vem Alexander egentligen var, men om de kom fram till några bra svar lyckas han inte förmedla dem med någon större framgång. Törs man gissa att Stone ser en koppling till en annan världsledare som mördades på höjden av sin karriär (för Alexander blev väl troligen förgiftad)? Skillnaderna är å andra sidan ännu större, så jag kanske är ute och cyklar. "J.F.K." är hur som helst mycket bättre.

Årets "1492", skulle jag istället lite elakt kunna kalla det, och då är det inte bara en Vangelis-matta av musik som för tankarna i sådana banor. Även här har vi ett historiskt drama som inte lever upp till vare sig stoffets eller regissörens potential, som ofta känns segdraget och där ambitionen att göra en "vuxen" film inte matchas av kloka drag. Det är dystert - trots alla framgångar - men inte så värst tankeväckande. (För en definition på "dystert men tankeväckande", se "Lawrence av Arabien").

För den som söker krig och batalj kan nämnas att endast två fältslag skildras. Ett mitt i öknen, med svepande vyer och myriader av soldater, och en stökig och ganska förvirrad strid mitt i djungeln - där de berömda elefanterna dyker upp. Den enastående krigsstrateg som Alexander uppenbarligen var ser man inte så mycket av, bara en krigslysten och ganska sur kille som lyckas med det mesta på bekostnad av oräkneliga soldaters liv.

Medan resten av de krigiska dåd som Alexanders rykte baserats på beskrivs i form av referat av en åldrad och tillbakablickande Ptolemaios (Hopkins) upptar istället Alexanders relationer till både män och kvinnor stor plats på duken. Dessa skildras ärligt talat ganska lojt. Lojt, eller i form av högtravande dialog och blickar som vill vara innerliga men inte lyckas. Undantaget är Alex halvporriga bråkande i sänghalmen med Rosario Dawson, som istället är konstigt. Det här med hans förmodade bisexualitet hanteras mestadels på ett sätt som väl ska vara "osynligt" för unga tittare men uppenbart för de vuxna, och resultatet blir förstås stelt och krystat. Ibland är det dock ingen tvekan om hans läggning, så hela försiktigheten känns meningslös.

Alexanders favoritkille Hefaistion (Leto) är väl att betrakta som den näst viktigaste karaktären, men han definieras bara genom denna relation och blir därför knappt till en person. Angelina Jolie som Olympia, mamman med ambitioner för sin son, fascinerar mer (och Jolie klär fint i den tidens plagg, inflikade han lystet). Däremot undrar jag varför hon har fått en tillgjord "makedonsk" brytning, medan resten definieras som greker eller makedonier genom att de talar med brittisk respektive irländsk brytning.

Alexander själv får man en ganska kluven bild av. Han kan i Colin Farrells skepnad höja rösten nästan Gibson-likt när han talar till trupperna och i nästa stund kura ihop sig som en stackars liten pojke. Enligt ett känt citat grät Alexander när han såg att det inte fanns några fler världar att erövra; här gråter han av betydligt fler skäl.

Exakt varför han drar sitt fälttåg så långt sitter man lite undrande inför. Vill han verkligen befria folk (med oumbärlig hjälp av slavarna i sin armé), vill han dö ung och ärorik, eller vill han bara leva upp till sin mammas förväntningar? Istället för en tydlig och kanske felaktig vision av personen delar Stone ut ledtrådar, som om han var rädd för att gissa fel och vill säkra upp sig på alla håll och kanter. Det där enkla i huvudpersonens kamp som kan vara så smittande i den här sortens film saknas här, men i dess ställe finns inte fascinerande komplexitet utan mest en massa motsägelsefullt prat. För en definition på fascinerande komplexitet, se åter "Lawrence av Arabien".

Generellt tycker jag att dialogerna pågår för länge. Är det så att Stone strävar efter eposlängd eller finner han verkligen dessa ordväxlingar så enormt fascinerande? Det där mastodontiska som hör genren till lyser mestadels med sin frånvaro. Fotot är närmast banalt och miljöerna relativt blygsamma. Pampigast är ett besök i Babylon.

Det finns så mycket som inte känns särskilt lyckat i den här filmen, och det finns så lite som är riktigt bra. Eller bara bra. Det är konstigt och rätt synd och två russin känns nästan i överkant.

© Anders Lindahl
2004-11-25

Originaltitel: Alexander
USA/Storbritannien, 2004
Regi: Oliver Stone
Med: Colin Farrell, Angelina Jolie, Anthony Hopkins, Val Kilmer, Jared Leto, Rosario Dawson m.fl.

Genre: Drama, Historia, Krig, Äventyr
Svensk biopremiär: 2004-11-26

Relaterat: Alexander the Great (1956)

Sök