Alexander the Great (1956)

Alexander den svårfilmade

Oliver Stones skildring av Alexander den Stores karriär har redan blivit en modern icke-klassiker, lika vag och oengagerande som den (troligen) var ambitiös. Kul då, att blicka tillbaka 50 år och se hur den unge makedonske kungen och erövraren skildrades på den tiden.

Alexander, tilldelad hederssuffixet "den store", är en fascinerande och omdiskuterad figur. På många platser i världen där hans armé drog fram lever det fortfarande kvar en bild av och en åsikt om honom - formad av den sorts legender som av olika anledningar överlevt de tvåtusentrehundra åren som förflutit. Tyrann, fantastisk krigsstrateg, massmördare... meningarna går isär.

Skildringar av Alexander - om vilken inte ens de historiska källorna är riktigt ense - blir också gärna lite kluvna, och med det snopna slutet på det hela också rätt deprimerande. Om Oliver Stone lyckades med någonting i sin film så var det väl just att frammana en känsla av fåfänglighet. Efter alla framgångar är det sjukdom (kanske förgiftning?) som fäller den till synes oslagbare härföraren.

Roberto Rossen ger sig i kast med legendaren på ett betydligt mer rättframt sätt än efterkomlingen Stone, kan man snabbt konstatera. Inga kronologiska kast här inte, ingen berättarröst heller faktiskt. På ett nästan överraskande rakt vis skildras historien om grabben som föds till att bli kung och dessutom är rätt säker på att han är gud också.

Rossen fokuserar betydligt mer än Stone på inledningen av Alexanders karriär, där huvudkonflikten fortfarande är mellan makedonier och exempelvis atenare. Unge, ambitiöse Alex slits mellan lojaliteten mot mor och far, båda maktlystna och på sitt sätt föredettingar. Där Oliver envist återvände i ständiga flashbacks till Alexanders föräldrar, och förvisso gjorde dem till ett viktigt tema, väljer Rossen att stanna kvar i den era då kung Filip fortfarande lever i åtminstone en timme. Gamle Filip vill ge sin son mer makt, men han vill inte själv lämna ifrån sig den proverbiala kungakronan. Modern hamnar i onåd. Vem smider ränker mot vem? Stackars Alex vet väl inte vad han ska tro. Den första halvan av filmen är faktiskt helt okej. Tydlig, men ändå präglad av Alexanders kluvenhet.

Richard Burton ger (förstås) sin Alexander betydligt mer pondus än Colin Farrell i Stones film. Burton är också en bättre skådespelare, vilket är uppenbart även i en så relativt gammaldags film. Och faktum är att filmen, trots sin aktningsvärda ålder, känns betydligt mer vaken, jordnära och livfull än många andra mastodontrullar. Ställd bredvid till exempel Manns "Fall of the Roman Empire", ett spektakel jag såg strax före, känns den åtta år äldre "Alexander" betydligt piggare, i alla fall inledningsvis.

Spektakel, ja. Relativt stora arméer har enligt städsla och sedvänja ansamlats som om antalet statister automatiskt är ett säljargument. Ett smärre problem med den höga nivån på stridsscenerna i senare filmer som "Braveheart" och "Sagan om Ringen" är att gamla epos kan kännas lite tama i jämförelse i den bemärkelsen. Anstormningarna ser ibland lite kraftlösa ut. Den stackare som ska få ett svärd i magen har alltid ryggen vänd mot kameran så man slipper krångla med makeup-effekter och skrämmas med blod. Saken är ju dock den att en blodfattig stridsskildring är förfelad i grunden, oavsett om avsikten är att väcka avsky eller engagemang. "Alexander the Great" är inte befriad från den här känslan av stridssterilitet. Alexanders omskrivna strategiska snille är inte heller särskilt märkbart, med något enstaka undantag.

Hefaistion som i Stones film låg Alexander varmast om hjärtat har här, föga förvånande, istället en kvinnlig motsvarighet i Barsine (Bloom). Även här känns relationen något förvirrande och, hmm, könlös. I dialoger med henne återfinns filmens ambitioner mot något närmast filosofiskt, men resultatet är inte helt övertygande. Mer tydlig är exempelvis Peter Cushing som den trotsige atenaren Memnon.

Faktamässigt (om man kan tala om sådant när källorna är såpass gamla och ibland motsägelsefulla), tar sig Rossen vissa friheter som säkert kan reta en del - men det är väl närmast att räkna med i genren. Problemen är av annan art.

Med den starka fokuseringen på Alexanders tidiga karriär är det inte så förvånande att hans senare dåd får stryka på foten i ganska hög grad. Slagen mot Darius persiska arméer är även här huvudnummer, men resten av hans resor och segrar reduceras närmast till ett collage. Utan att vi vet att vi är i Indien, lämnar vi Indien för att strax hamna i finalen på det hela. Denna obalans i berättarstrukturen gör det svårt att ta till sig filmen som helhet. Jag tycker den ganska tydliga och relativt långsamma början fungerar bra mycket bättre än slutet. Rossen ställs liksom Stone inför utmaningen att välja rätt saker att förtälja om i den flora av historier som Alexanders karriär gett upphov till, och lyckas i slutändan inte nämnvärt mycket bättre.

Bitvis verkar det också som om klippningen lämnats åt en praktikant, där det bästa exemplet är en övertoning till en annan scen just som en viktig person i bild börjar prata. Otroligt konstigt, men ett högst sporadiskt fenomen som inte är representativt för filmen.

Kampen mellan Rossen och Stone skulle kunna indelas i två ronder, där Rossen vinner den första och ingen egentligen vinner den andra. Även Roberto får två russin för sitt försök, men hans misslyckandet känns något mindre pinsamt än Stones. Synd att det inte blir någon Alexander-film från Baz Luhrmann. Det vore kul att se någon ro detta synbarligen omöjliga projekt i land. Dags, kanske, att kolla in Mauritz Stillers stumfilm från 1917...

© Anders Lindahl
2006-03-27

Originaltitel: Alexander the Great
USA / Spanien, 1956
Regi: Roberto Rossen
Med: Richard Burton, Claire Bloom, Fredric March, Danielle Darrieux, Harry Andrews, Peter Cushing, m fl

Genre: Drama, Historia, Krig, Äventyr

Relaterat: Alexander (2004)

Sök