Cube 2 (2002)
Mer av samma, fast sämre
Konceptet känns igen från den första filmen ("Cube", 1997); ett antal främlingar hittar sig själva instängda i ett helt fyrkantigt rum, vitt, upplyst och intetsägande. De har ingen aning om hur de kommit dit, varför de är där eller hur de ska kunna ta sig därifrån. I varje vägg, samt i golv och tak, finns små "dörröppningar", men dessa leder bara vidare till ett likadant rum eller ibland, som de snart ska upptäcka, tillbaka till samma rum.
De olika personerna i rummet får bäst de kan försöka lösa gåtan med de mystiska kuberna och komma fram till varför just de av alla människor har hamnat i denna labyrint. Under tiden förändrar sig spelplanen hela tiden och de måste nästan alltid vara i rörelse. Kuber förflyttar sig, förvandlas till dödande vapen, innehåller märkliga gravitationsriktningar eller helt egna tidszoner. Men allt detta beror naturligtvis på att de befinner sig i en Hyperkub som existerar i fyra geometriska dimensioner istället för de tre som vi är vana vid. Så det är ju inte så mycket att tala om, eller hur?
Mycket att tala om är heller inte "Cube 2", om sanningen ska fram. Våra fängslade vänner vandrar från det ena identiska rummet till det andra och snart är de lika trötta på detta som åskådaren är på att aldrig få se något nytt. När våra vänner blir allt mer pressade blir, naturligtvis, en av dem galen och börjar springa runt och mörda de andra, gång på gång på gång på grund av underliga tidsrymder och sånt. Andra omkommer i datorgrafikrelaterade olyckor av olika slag och gruppen decimeras till och från. Men särskilt spännande är det ju inte…
"Cube 2" är i princip en ny version av den första filmen, men där Vincenzo Natalis film hade förtjänsten av en annorlunda idé har uppföljaren bara kvar b-skådespelarna, klichéerna och upprepningens tristess från "Cube" och förpackat detta i ett nytt skal.
© Andreas Hallgren2004-01-20