Alien3 (1992)
Snyggt men nästan trist
Den tredje filmen i serien om de smarta rymdvarelserna och deras kvinnliga motståndare Ellen Ripley brukar sällan ses med blida ögon. Tråkigt kan man kanske tycka, då filmen inte alls är lika dålig som sitt rykte.
Alien-serien har i mina ögon förvandlats till något riktigt unikt nämligen en regissörsuppvisning, där flera av de "stora" regissörerna gjort varsin del. Ridley Scott, James Cameron, David Fincher och Jean-Pierre Jeunet. Detta innebär att varje del har fått sin prägel av olika berättarstilar och stilgrepp. När "Alien" var detaljonanerande och stämningsskapande, var "Aliens" bullrig och actionfylld. David Fincher, som gjort "Alien3" har också skapat något, som jag skulle vilja se som lite av en kompromiss av de båda föregående filmerna. Den har stillheten som finns i "Alien" och den har öset som "Aliens" bjuder på, om än i något mindre dos.
Filmen följer Ripley som landar med sin räddningskapsel från "Aliens" på en planet som är befolkad av enbart manliga våldsbrottslingar, vars förtroende hon måste vinna för att kunna få hjälp mot en viss varelse som lyckats slinka med i kapseln. På planeten finns inga fungerade vapen, och redan här hörde jag besvikna suck i biosalongen, då jag såg filmen första gången. Hur tufft kan det bli utan vapen? Som tur är så blir det ganska tufft. Fincher bjuder på flera häftiga scener bland annat ser vi några häftiga point of view-kameraåkningar som får en att hisna i fåtöljen. För de som uppskattar lite djupa värden i filmer som den här, så bjuder också Fincher på en väldigt snygg scen i början. Han korsklipper på ett stiligt sätt mellan förbränningen av de döda kropparna som åtföljde Ripley i räddingskapseln, samtidigt som vi får se alienvarelsen födas ur magen på en hund. Födelse och död. Det eviga kretsloppet. Snyggt.
Fincher vågar stanna kvar i dialogerna, som känns både inträngande och intressanta, men hans problem är att han nästan inte vågar stanna kvar i spänningen. Actionmomenten är väldigt korta och lite smått röriga och samma hets som både Cameron och Scott lyckades förmedla, nuddar bara Fincher på ytan. Först mot slutet blir "Alien3" riktigt spännande. Att Fincher använder det gamla "dölja skräcken"-tricket, det vill säga att inte låta oss se monstret, för att själva få konstruera en bild av skräcken i vårt huvud, har han faktiskt inte mycket för. Jag menar, vid det här laget vet ju alla hur varelsen ser ut in i minsta detalj, så varför då fortsätta att gömma honom med svischande kameraåkningar och mörka hål. Filmens kanske största problem är att den trots sin stillsamhet och pratighet, inte får oss att bry oss mer om karaktärerna mot filmens slut. Samma problem återfinns också i uppföljaren "Alien återuppstår" .
Skådespelarna är duktiga dock. Särskilt imponerar Charles Dance som levererar en gestaltning som andas det hopp och intelligens som saknas hos många av de andra karaktärerna. Sigourney Weaver sköter sig också bra och startade nästan en lite trend när hon rakade av sig håret.
Kort sagt, bra, smart och framför allt snygg underhållning - scenografi, foto och färgval är briljanta, men saknar riktigt mycket av det där "lilla extra" som gjorde föregångarna så sköna. David Fincher har ju som bekant växt till sig sedan "Alien3", och därefter både bättre och mer personliga filmer.
© Johan Hultgren
2001-04-18
This time it's... love?
Originaltitel: Alien3
USA, 1992
Regi: David Fincher
Med: Sigourney Weaver, Charles Dutton, Charles Dance, Paul McGann, Lance Henriksen
Genre: Action, Sci-fi
Teman: Alien
Ingår i följande teman
