Dark Water (2002)

Stan är full av vatten

Den japanska skräckfilmshypen fortsätter med regissören Hideo Nakata i spetsen. Nakata gjorde den inte helt okända ”Ring” såväl som uppföljaren ”Ring 2” och drog således igång en lavin i miniatyr av japanska filmer ämnade att skrämma brallorna av folk. Många har försökt att överträffa nyss nämnda serie - få har lyckats - även om Nakatas egna "Dark Water" kommer nära.

Yoshimi Matsubara är namnet på en ung dam som bär en hel del bekymmer på sina axlar. Hon befinner sig i en hård vårdnadstvist med före detta maken och har inget jobb eller bostad. Bostadsbiten verkar dock ordna upp sig när hon får tag i en lya i ett trevligt område. Efter ett tag upptäcker hon dock något som skulle få en vanlig svensk att kasta sig på telefonen till HSB, nämligen en stor våt fläck i taket som det droppar vatten ifrån. Hyresvärden är dock inte alls speciellt pigg på att åtgärda problemet och kastrullmetoden får bli den temporära lösningen. Yoshimi upphör dock inte att undra var allt vatten kommer ifrån – står det möjligtvis en öppen kran i lägenheten ovanför och varför hörs det ljud därifrån när det inte bor någon där? Spooky.

Dark Water använder sig förtjänstfullt av samma långsamma tempo som sina genrekamrater och låter en mysig mystik växa fram. Nakata stannar kvar i scenerna vilket får åskådaren att fokusera på hela omgivningen och lägga märke till de kusliga detaljerna och insupa stämningen, i likhet med David Lynch fast utan de knasiga dialogerna. Mot slutet dras detta till sin absoluta spets med en twist som involverar en sekvens som är utdragen och långsam till smärtgränsen. Nakata har tänjt den likt ett gummiband –sekunder innan det går av. Snabba chockeffekter lyser för det mesta med sin frånvaro och vi måste istället konfronteras och ta itu med scener som bygger upp skräck under flera minuter. Efter klimaxscenen följer också en väldigt lång avtoning – flyttad ett flertal år fram i tiden. Nödvändigt för att lösa det komplexa klimaxet men även här klarar Nakata att hålla mystiken i första rummet och låta åskådarens egna teorier vare sig bekräftas eller förnekas.

Jag tycker inte det finns mycket att klaga på i "Dark Water" men om man nu måste rota fram några saker så är det faktiskt de moment när Nakata använder ”konventionella” skräckfilmsknep som sviktar. Den röda väska som dyker upp i förutsägbara tider och otider känns som en kvarleva från tiden innan ”Ring”. Likaså har jag börjat småtröttna lite på trenden att huvudpersonen får flashbacks genom att ta på saker som har anknytning till skräcken – flashbacks som förklarar de saker som manuset inte kan prestera att presentera på ett vettigare sätt. Varför ska alla huvudpersoner i skräckisar helt plötsligt bli synska? Sedan undrar jag också lite varför Nakata, likt sina skräckfilmande kollegor, är så förtjusta i småflickor med långt, svart hår som döljer ansiktet. Givetvis har det att göra med att man vill bevara mystiken men när samma ”förklädnad” används gång på gång tenderar det att bli en klyscha och lite lätt parodi på sig själv.

Missta er inte, "Dark Water" är en riktigt bra skräckfilm, vars sociala patos förstärker de psykologiska aspekterna på ett mycket imponerande sätt. Den skiljer sig mycket från exempelvis ”Ring” men Nakatas fingertoppskänsla känns igen och den känslan kommer med tiden att göra ett väldigt tydligt avtryck i filmhistorien. Det är jag helt övertygad om.

© Johan Hultgren
2003-05-20

Originaltitel: Honogurai mizu no soko kara
Japan, 2002
Regi: Hideo Nakata
Med: Hitomi Kuroki, Rio Kanno, Fumiyo Kohinata, Asami Mizukawa

Genre: Drama, Skräck

Relaterat: Dark Water (2005)

Sök