Dark Water (2005)
Bra drama eller oskrämmande rysare?
I "Dark Water" gör Walter Salles för Roosevelt Island i New York vad Bernard Rose gjorde för Chicagos Cabrini Green i "Candyman". Jag hoppas faktiskt att det är ett rivningsobjekt som agerar skådeplats för handlingen, för ingen kommer vilja flytta dit efter att ha sett den här filmen. Efter den förvisso lite häftiga färden över floden med linbanan landar man i en gråbrun, regnpinad stad i staden som ingen verkar bry sig om. Det bostadshus som Dahlia och hennes lilla dotter flyttar in i håller enligt en hyresgäst på att falla sönder och mäklarens käcka formuleringar står sig slätt mot den verklighet hon ser.
"Det här fönstret går inte att öppna men släpper in jättemycket naturligt ljus på dagen."
Jaha, men den där fläcken i taket då? Och vattnet i hissen? Och den där vaktmästaren som knappt hälsar?
Dotterns motvilja övergår efter en ensam promenad upp på taket i en plötslig iver att flytta in, så Dahlia betalar ändå handpenningen direkt, lättad att kunna hitta någonstans att bo som hon har råd med, nybliven ensamstående som hon är. Och skolan två kvarter därifrån sägs vara bra.
Mer rörande än skrämmande blir det när Walter Salles, några år efter Hideo Nakata, filmar Ring-författaren Kôji Suzukis roman. Han berättar i stort sett samma historia som Nakata - delvis med samma scener, delvis med egna - men han berättar den lite tydligare. Manusmakaren Rafael Yglesias, som verkar specialiserad på att förvandla färdiga berättelser till fungerande manus ("From Hell", "Döden och Flickan"...) har gjort ett berömvärt försök att rensa bort logiska luckor och krystade chocker utan att ta bort allt det övernaturliga. Det handlar om att vara mamma, kan man säga. Och så handlar det förstås också om att det rinner vatten från våningen ovanför och att det händer mysko grejer i huset. Men mest om att vara mamma... och om att bli övergiven.
Från små till stora roller är "Dark Water" välspelad. John C. Reilly, Pete Postlethwaite, Tim Roth och Dougray Scott tillför alla en känsla av verklighet i sina respektive roller som mäklare, vaktmästare, advokat och ex-make. Och i huvudrollen ser det inte bara övertygande ut utan riktigt imponerande.
Jennifer Connellys första besök i skräckgenren var ju redan 1985 i "Phenomena" och sedan har hon mest visat på en allt högre kompetens i olika dramer. Senast hon besökte genren var lustigt nog i "Dark City". Inte var det skräck, tänker du kanske? Näe, fast det kan man nog säga om det här också.
Ondskan och till och med utstuderad illvilja lyser med sin frånvaro. Inte ens exmaken är alltför jävlig, även om Dahlias bitterhet mot honom smittar av sig. Pressen på Dahlia ökar ändå ständigt. Hon måste trots migrän och trötthet framstå som stabil och vettig för att inte gå förlorande ur en stundande vårdnadstvist, men samtidigt så händer saker som skulle göra vem som helst instabil och ovettig. Inte nödvändigtvis övernaturliga saker. Det mesta som sker verkar kunna förklaras med slarv från vaktmästaren, lättja från mäklaren och bus från bråkiga killar. Fastighetsproblem och ett bekymmersamt beteende från lilla dottern, vars nya låtsaskompis verkar ha sina dåliga sidor, tar ändå ut sin lott.
Den kämpande ensamma mamman är en roll som Connelly hanterar lysande. Tonsäkert och med en suverän känsla gör hon Dahlia till ett offer att sympatisera med snarare än ömka. Hon har ett klockrent samspel med 8-åriga Ariel Gade, som spelar dottern lika övertygande som gulligt. Miljön, sällsamt deppig från tak till källartvättstuga, har samma äkthet. Det är också en sammanhållen film där bitarna har sin plats. Det vi ser är logiskt - om än rysarlogiskt - och lika logiskt är slutet på det hela.
Vad som fungerar mindre bra är de ansträngningar som ändå görs att ta till vara på skräckpotentialen i historien. Det numera obligatoriska skrikgnisslet understryker att något vi ser i bild är otäckt, viskningar hörs ur ingenstans. Det blir med så standardiserade medel aldrig särskilt skrämmande och jag tror att filmen förlorar en del på att lanseras som en ruggig Ring-uppföljare, även om den har sina kusliga ögonblick. För med tanke på hur lite av den varan Salles bjuder på så blir det gott om plats för en huvudsakligen verklighetsnära berättelse om vårdnadstvist och om önskan att vara en bättre mamma än erfarenheten lärt huvudpersonen att räkna med. Det övernaturliga är förstås inte frånvarande, men i slutändan är det inte ett skräckskrik som ska väckas utan mer vardagliga men lika starka känslor. Det lyckas filmen med riktigt bra.
© Anders Lindahl
2005-08-09
Jennifer Connelly
Originaltitel: Dark Water
USA, 2005
Regi: Walter Salles
Med: Jennifer Connelly , John C. Reilly, Shelley Duvall, Pete Postlethwaite, Tim Roth, Dougray Scott m fl
Genre: Drama, Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2005-08-12
Relaterat: Dark Water (2002)
