Tomb Raider (2001)
Som att se på när någon annan spelar
Det har gjorts, och görs fortfarande, många filmer som bygger på dator- och videospel. En sak har de allra flesta av dem gemensamt - de har blivit utomordentliga floppar och nobbats av såväl kritiker som publik. Och det är de inte alls oförtjänta av. En av "spelfilmerna" som faktiskt lockade till sig publiken var, av någon anledning, "Mortal Kombat" från 1995 med Christopher Lambert i huvudrollen. En annan blir troligtvis "Lara Croft: Tomb Raider". Trots en massiv kritik av det negativa slaget har filmen gått ganska bra både i USA och i Europa, även om det kanske inte gått så bra som producenterna hoppats på. Anledningen till den oväntade framgången ligger av allt att döma hos huvudpersonen Lady Lara Croft. Ända sedan det första spelet kom ut 1996 har Ms. Croft haft en trogen skara av fans och denna har under åren som gått vuxit i nästan samma takt som den polygonbaserade hjältinnans bystmått. När spelet sedan blir film, något som var oundvikligt i och med den rådande spel-blir-film-trenden just nu, så kommer naturligtvis publiken. Men troligtvis går de flesta besvikna därifrån...
Passande nog har filmen en story som påminner mycket om just ett datorspel. Hjältinnan ska rädda världen, tiden och det ena med det tredje genom att hitta två delar av en sönderslagen pyramid. På vägen råkar hon naturligtvis ut för fiender, men också allierade som en mystisk lite flicka som ger henne tips, kambodjanska munkar med helande drycker och så vidare. Handlingen är ett pusselmysterium där saker ska hittas, föras till ett lämpligt ställe och sedan användas på rätt sätt precis som i äventyrsspelet som filmen är baserad på. Jag tycker själv om att spela sådana spel där man får tänka själv och pröva sig fram men det är outsägligt trist att se på när någon annan spelar. Och det är just vad som sker i "Tomb Raider". Vi betalar dyra biobiljetter för att se på när någon annan spelar datorspel. Det är ungefär lika roligt som det låter...
"Tomb Raider", regisserad av Simon West ("Con Air"), bjuder visserligen på en hel del storslagna scenerier som det är ett nöje att fästa blicken på. Actionscenerna är hyfsade även om de inte är på något vis exceptionella nu efter Hongkongactionens intåg i Hollywood. Jag höll nästan på att glömma: Angelina Jolie som spelar Lara Croft har tränat in flera gymnastikövningar som hon vill visa upp för oss. Och visst, Jolie är mycket duktig med sina gummirep och gymnastik/shoot-outscenen är snyggt filmad och klippt, men i ärlighetens namn är det mer fascinerande att se reprisen av "Cirkusprinsessa 2001" på tv4 eftersom tjejerna där är ännu skickligare i repen och trapetserna.
Filmen är alltså inte helt utan poänger men någon borde ha stoppat produktionen redan på manusstadiet. Att historien är förvirrande och ganska ointressant är en sak men det som får mig att rysa till är den helt erbarmliga dialogen. Samtalen flyter minst sagt trögt och det beror främst på att manusförfattarna Patrick Massett och John Zinman hela tiden försöker åstadkomma James Bondska one-liners. I var och varannan replik har de lagt in en punchline, men replikerna lyckas aldrig vara varken smarta, träffande eller vitsiga. Det hela blir då väldigt tamt och faktiskt ganska pinsamt för alla parter.
Slutdom: Spektaklet går att se men om inte åtskilliga miljoner hade lagts på marknadsföring hade "Lara Croft: Tomb Raider" direkt hamnat där den hör hemma, på en dammig videoaffärshylla i sällskap med Christopher Lamberts och Rutger Hauers mindre lyckade, men ibland ändå underhållande, fantasy/actionkalkoner.
© Andreas Hallgren2001-07-11