The Night Manager - säsong 2 (2026)
Oavslutad men uppslukande uppföljare

Ett decennium har förflutit sedan förra miniserien om en hotelltjänsteman som dras in i ett elakt spel, antar en ny identitet och blir aktivt inblandad i säkerhetstjänstens aktiviteter när han råkar få nära kontakt med en internationell vapenhandlare. Ungefär så var det väl? Jag minns att det var bra. Men det var några år sedan. Nu kommer alltså en uppföljare. En fortsättning. Som kräver en viss startsträcka under den första timmen för att orientera oss tillbaka i vad som hänt och vilken värld vi rör oss i. Huvudpersonen med många namn (Tom Hiddleston) arbetar numera inom den brittiska säkerhetstjänsten, mest med någon form av övervakning, är inte särskilt synlig och verkar nöjd med sin lott i livet. Tills någonting händer. Någon gammal bekant skymtar förbi. Det börjar brännas mer än vanligt. Finns det kopplingar till den vapenhandlare vars operationer han en gång infiltrerade med avgörande konsekvenser för alla involverade?
Stämningen smyger sig på. Igen. Distingerat brittiskt thrillerhantverk som inte bankar på den stora trumman direkt men ändå; under första timmen hinner vi passera en del definitiva vändpunkter. Sådana som leder till beslut utan återvändo. Och möjligheten att bli indragen i rejält riskfyllda sammanhang återigen. En misslyckad operation leder till att huvudpersonen som redan tilldelats ny identitet en gång förut nu behöver en tredje. Eller fjärde? Whatever. Återigen handlar det om att infiltrera någons olagliga verksamhet som involverar stora pengar och mindre moral. Nu lyfter vingarna mot Colombia och Medellín, staden med påfallande många röda byggnader och ett visst rykte i sammanhanget. Också en överhuvudtaget livlig metropol som jag besökte några dagar för tjugotalet år sedan.
Vilken är den direkta kopplingen till det som tilldrog sig i föregående serien? Det framgår ganska snart. Den relativt unge affärsman/potentielle smugglare vars företag nu ska infiltreras är inte vem som helst. Ännu en omgång högt spel. Sluga motståndare, transaktioner av hisnande summor och lek med identiteter med tillhörande isande spänning. En av de återkommande frågorna är när huvudpersonen, vilket tilltalsnamn som nu borde användas om honom,
agerar, alltså skådespelar gentemot sin omgivning och inte. När han fingerar förvåning eller andra explicita känslor och när han är genuin. Eller är han någonsin det? Kan han vara det? Han spelar inte bara en roll utan flera. Och det kanske han inte är ensam om.
Spöken från det förflutna? Internationella intriger där man inte riktigt kan lita på sin egen regering och åtminstone delar av densamma kan vara inblandade i något aningen oetiskt? Det finns gränser för hur mycket som egentligen bör avslöjas här. Men om du en gång engagerades av originaluppenbarelsen levererar den här senkomna uppföljaren mer i samma anda. Med dörrar till det förflutna som öppnas och oavslutade affärer som behöver redas ut. Mitt i all tvekamp mellan ett par starka viljor, skymtas den bekanta ingrediensen att motståndare, även uttalade fiender, kan tilltalas och imponeras av varandra; att någonting obevekligt drar dem till varandras sfärer, men där någon till slut måste vinna och en måste förlora. Som redan antytts, i gammal god brittisk anda är det naturligtvis inte heller så att alla i den egna statsapparaten går den smala och rättfärdiga vägen. Några rejäla konspirationer och oheliga allianser är närmast obligatoriska.
Det bör även sägas att serien använder miljöerna från inte minst Colombia på ett slående visuellt attraktivt och atmosfärbyggande sätt. Det bör
också tilläggas att den här storyn ännu inte är helt avslutad. Miniserien (som den verkade vara för tio år sedan) producerade något som kändes hopknutet och klart men nu verkar siktet inställt på fortsatta intriger på internationell storpolitisk nivå. Offer har krävt längs vägen. Det är både beundransvärt och frustrerande. Och kanske en historia världen förtjänar just nu.
© Johan Lindahl2026-04-25