The Last of Us: Säsong 2 (2025)
”If I ever were to lose you”
Ett av de starkaste spel jag spelat följdes upp av det kanske jobbigaste. När jag väl hade spelat eller genomlevt de sista scenerna i The Last of Us Part II någon gång under småtimmarna, natten till en arbetsdag som helt enkelt fick maka lite på sig, var jag känslomässigt utmattad på ett sätt som bara en handfull böcker, filmer eller serier lyckats med. Spelens skapare, Neil Druckmann, har – kanske lite onyanserat men inte utan fog – sammanfattat det som att ettan handlar om kärlek och tvåan om hat. Att göra TV-serie även av denna mara kändes spontant inte helt självklart när jag hörde att det var på gång, men vid närmare eftertanke insåg jag det oundvikliga i det. Det handlar om perspektiv, om lojalitet, och visst – om hat. Förutsättningarna för oförglömlig tv finns här med.
Säsong ett var väldigt lyckad bland annat i hur den växlade mellan att nästan nitiskt följa spelet både bild- och manusmässigt och att tillfälligtvis ta helt andra vägar. I första avsnittet av säsong två ser vi exempel på båda. Det är ytterst få sekvenser som känns igen rakt av, men tematiskt är det väldigt troget. Här introduceras dels ett hot mot Ellies och Joels hemstad Jackson som inte känns igen från spelet, dels den hämndlystna skara som är en så viktig del av det.
Några ord om skådespelarna, ett ämne som helt klart väcker starka känslor. De som argt skrivit om hur Bella Ramsey inte ser ut som spelets Ellie kan säkert trösta sig med att Isabela Merced är en bildskön Dina, men måste samtidigt bestämma sig för ifall det är rätt eller fel att Kaitlyn Dever (från bland annat ”Justified”) inte alls är lika muskulös som spelets Abby (vars utseende där förstås också skapat debatt). Det stämmer för övrigt att hon skulle ha passat jättebra till att spela … Ellie.
Det är ganska mycket humor i första avsnittet. Det kan behövas. Jackson är ett litet paradis i Wyomings snötäckta bergs skugga, där de bygger ett civiliserat samhälle och tar emot så många flyktingar de kan, även om det finns trasiga och fördomsfulla människor här med. Året är snart 2029, men det märks inte på annat sätt än att de firar nyår. Några teknologiska framsteg av rang har förstås inte skett sedan den fungala pandemin slog världen i spillror och delvis befolkade den med mordiska före detta människor i olika grad av förvandling. Lömska ’stalkers’ är ett nytt inslag här, så även i spelet. Det är också mycket allvar. Något är fel mellan Joel och Ellie, men de kan inte berätta vad. ”We don’t talk about that”, som Joels bror Tommy påminner Ellie om. Joel lider mer av kylan dem emellan än av implikationerna av det oerhörda val han har gjort och går rentav i terapi, händelsevis hos en dam vars make han råkar ha dödat. Urvalet av psykoterapeuter i Jackson är begränsat.
Jag ogillar ofoget hos somliga nyhetskällor att halvt spoila viktiga händelser i omtalade serier dagen efter att avsnittet visats. Jag förstår frestelsen, särskilt när serien på gammaldags vis släpps med ett avsnitt per vecka och därmed ger gratis material att fylla ut med mellan Trumps senaste illdåd, men rubriker som ’avsnitt två av Last of Us är som Red Wedding gånger tusen och knäckte oss fullständigt’ är inget jag vill råka snubbla på om jag inte hunnit se avsnittet i fråga. Men har man spelat spelet är man förberedd ändå, i den mån det är möjligt. Det blir också gravt spännande i detta avsnitt, med horder i snön och mer eller mindre fullt zombiekrig mot ett synnerligen organiserat men ändå sårbart samhälle, samt en tjuvstart på hundtemat ifrån spelet. Men det är inte något av detta man minns bäst. Eller värst. De stuvar om lite, tar bort lite kärlek men håller sig i allt väsentligt till historien. Och historien handlar som sagt om hat.
I avsnitt tre saktas tempot av avsevärt för en stund, åter med en blandning av välbekant och ändringar, för att lägga grunden för det fortsatta spelet, med en resa genom bildsköna och mestadels stilla landskap. Det känns nästan som en västern. Och så är vi framme i Seattle. Vänner av ’världen efter katastrofen’ får här sitt urbana lystmäte. Här är två väldigt olika, men båda våldsamma, fraktioner i krig. Avsnitt fyra presenterar ledaren för den ena, en viss Isaac, i en scen som jag förutsåg fullständigt trots att den inte finns med i spelet. Och ändå var den inte förutsägbar. Här blir det också fan service i form av Aha-cover i övergiven musikaffär. Seattle känns precis som i spelet. Och Dina är verkligen bra! Charmig, full av känslor och livsfarlig. Det blir humor och tortyr! Klassiska miljöer från spelet! Viktiga avslöjanden och romantik! Och temat om att alla som inte ingår i din grupp är lovligt byte startar på allvar. För det här handlar om en hämnd som går överstyr. Det finns teoretiskt sett andra vägar att gå men… egentligen inte.
Ett oerhört snyggt spel ser ännu bättre och mer verkligt ut som serie, inget att klaga på där. Men får man klaga lite på hur Ellie porträtteras? Helt oavsett vem som spelar henne? Ja, det måste man väl få. Jag vet till exempel inte varför hon framställs som barnsligare här än i spelet. Istället för att vara envetet inställd på en enda sak känns det som att hon reagerar nästan slumpmässigt på somligt som händer. Ibland känns det som om hon glömmer varför de är där. Jag förstår inte poängen. Men Ellie badande i rött ljus i en sjukhuskällare, i slutet på ett femte avsnitt som både tätt följer och tar andra vägar runt grundmaterialet, är ett exempel på motsatsen. Hennes min är nästan lika läskig som det tragiska spektaklet hon just gått förbi. Här introducerar de för övrigt också väldigt sent luftburna sporer, ett ganska vanligt inslag i spelen.
Sjätte avsnittet är ett pärlband av tillbakablickar av både ljus och tung art, en serie sekvenser som sprids ut mer pö om pö i spelet. En händelse är helt tillagd och den starkaste dialogen levereras avsevärt tidigare. Med skådespeleriet, inte minst från Pascal, blir det väldigt gripande trots detta ’tilltag’.
Säsongsfinalen är liksom serien i övrigt en övning i att återskapa seriens mest minnesvärda händelser och ibland ta andra vägar. Det är tydligt att de jobbar hårt på att göra Ellie mänskligare och mindre enveten, men visst drabbas oskyldiga ändå. Det blir tungt och bra. Överlämningen till nästa säsong känns klockren, och ja, fotbollsstadion är med! Nu är det dags berätta andra halvan av historien.
Själva spelet ”Last of Us II” är för övrigt fullständigt briljant, när man inte tvingas döda människor som man hellre hade skonat. Det är smygande och springande genom förfallna städer och vacker vildmark, galna actionsekvenser och bra dialog om allt från hämnd till religion. Det är replikerna ”Fuck Seattle” och ”Take him”, båda oförglömliga i sitt sammanhang. Givetvis blir det en del fan service här i serien. Distraktion genom att kasta en flaska, sånt. Gör det serien ännu lite bättre? Ja, jag tycker faktiskt det.
Det kommer alltså krävas en säsong till för att berätta hela historien. Den ska jag se. Jag har mina invändningar mot en del saker i serieversionen men det går inte att kalla det annat än väldigt välgjort. Och jag ser fram emot att se dem försöka toppa spelets svettigaste och jobbigaste bossfajt. För utan råttkungen blir det väl ramaskri på riktigt …
© Anders Lindahl
2025-05-28
Originaltitel: The Last of Us: Season 2
USA, 2025
Skapare/show runner: Craig Mazin Neil Druckmann
Med: Pedro Pascal, Bella Ramsey, Kaitlyn Dever, Gabriel Luna, Isabela Merced, Young Mazino
Genre: Äventyr, Drama, Skräck
Teman: Baserad på ett spel Laglös värld efter katastrof Originalproduktion från HBO Zombies
Relaterat: The Last of Us: Säsong 1 (2023)
Ingår i följande teman
