The Last of Us: Säsong 1 (2023)
"Look for the Light"
Det alla minns av The Last of Us, som släpptes till Playstation 3 för tio år sedan, är helt klart slutet. Det är ett sjujävla slut, både chockerande enkelt och stoff för diskussioner på ganska hög etisk och filosofisk nivå. Men vägen dit, genom en trasig och farlig värld med enstaka stunder av skönhet och glädje, är verkligen inte illa. Det är ingen open world. Varje steg är bestämt och man leds igenom historien utan att kunna göra några avgörande val. Det kunde rentav kallas för en tv-serie man spelar.
Jag har spelat det två gånger. Det räcker för att kunna handlingen mer eller mindre utantill. Och ändå är det här spännande. Denna ’riktiga’ tv-version av det första spelet är en fascinerande övning i att berätta samma historia, men slående ofta med annan dialog och scener. De kunde i princip ha använt spelet som bildmanus (vilket också sker ibland) men de har oftast valt ett annat tillvägagångssätt. Och med ”de” menar jag bland andra spelets skapare själv, Neil Druckman, som verkar ha sett en chans att testa andra vägar mellan samma hållplatser.
Just Druckmans eget engagemang torde tysta alla utom de mest reflexmässigt hatande hatarna. Det tillsammans med en budget som används för att skapa en dyster, postapokalyptisk värld där en bitter cyniker får en chans att känna något igen när han får ansvaret över en tjej, som först kallar sig Veronica men förstås heter Ellie. Men att bry sig sitter långt inne för Joel Miller. Efter en personlig tragedi tjugo år tidigare, dagen då hela världen blev galen och de personliga tragedierna stod som spön i backen, är han en hård opportunist som inte gör något utan att tvista om hur många ”lappar” han får för det han smugglar eller gör. Det låter så klyschigt, det funkar så väl.
Det är innehavarna av två minnesvärda biroller i ”Game of Thrones” som spelar huvudrollerna. Bella Ramsey, minnesvärd som kaxig och väldigt ung ledare för släkten Mormont, är kanske inte så lik Ellie från spelen men landar bekvämt i ungefär samma stöddiga stil och grova språk. Men det känns också som en något annan person. En morbid nyfikenhet visar sig ibland och känns väldigt trovärdig. Något i blicken antyder att hon analyserar världen runt sig medan Ellie från spelen känns mer impulsiv. Eller så övertolkar jag. Pedro Pascal har föga förvånande inte lagt sig till med någon Texas-dialekt men det tar inte många minuter innan han känns självklar som Joel. Det är roande att jämföra med hans roll i ”The Mandalorian”, men skillnaderna är kanske ännu mer relevanta än de ytliga likheterna (”butter hårding skyddar mindre person i farlig värld”).
Spelets vänner kommer känna sig hemma. Efter en något oväntad prolog med John Hannah som profetisk professor i en gammal tv-studio gör de trogna fans lyckliga genom att spela Gustave Santaolallas ljuvliga tema till förtexterna. Vinjetten är äcklig och lite vacker på samma gång. Och äckel blir det mer av, men sällan huvudpoängen. Apropå musiken: Depeche-låten i slutet av första avsnittet är verkligen inte illa vald heller. ”Never let me down” återkommer för övrigt i fin coverversion lite senare.
De följer spelets grundform, från ett nerlåst Boston där upprorsmakarna Fireflies försöker göra uppror mot FEDRA:s hårda styre, till en färd genom ett USA gjort farofyllt av både ’friska’ människor och de som drabbats av cordyceps och förvandlats till våldsamma varelser i olika hög, men alltid äcklig, grad. De har dock tagit bort de farliga sporerna som virvlar i luften på sina ställen i spelet och kräver antingen gasmask eller immunitet. Och immun verkar bara en enda person vara. Det är ju därför hon ska eskorteras någonstans där denna egenskap kan komma hela världen till gagn. Från att sammanbitet betrakta Ellie som gods som ska transporteras från A till B genomgår Joel den oundvikliga utvecklingen. Samma händelse som gjort honom kall gör honom oförmögen att handla på annat vis än han gör när han tinat upp tillräckligt. Det är kanske inget nytt som serveras. ”Vägen” och de bästa bitarna av ”Walking Dead” slår lika hårt men i en numera nästan överbefolkad genre sticker det här ut. Det är en ambitiös resa mot ett slut man innerligt hoppas att de inte ändrat och samtidigt bävar för.
En stark, i princip felfri start är ju en sak. Men kan de hålla intresset uppe i nio avsnitt, få en att glömma sina frågor om slutet och bara fånga en längs hela resan? Hur stark storyn än är så är den ju inramningen till just ett spel, där mycket av tiden ändå går åt till att försöka smyga eller skjuta sig genom samma förfallna kvarter tills man lyckas. Ett sätt de går bortom spelen är i de första avsnittens prologer. Del två inleds minst sagt överraskande i Jakarta där en professor i mykologi blir en av de första att inse att något oåterkalleligt har hänt och att världens snart kommer förändras på värsta vis. Äckligt blir det också. Visst, det är en del av spelet men här blir det snäppet mera in your face. Men det blir också bilder och miljöer av en mer stämningsfull och uppslukande art rakt ur spelet. Översvämmade källare där den gamla världens attribut dröjer kvar, de utbrända metallskeletten efter skyskrapor som lutar sig mot varandra. Dämpat solljus silat genom förfallets damm.
”Vi är inte goda människor”, fastslår Joel tidigt, och det är nog bra att ha det i tankarna. Han kommer inte bli en teddybjörn bara för att han motvilligt bryr sig om en enskild person. Men just den där personen är han beredd att skydda - och bli skyddad av när situationen kräver det. Temat ”alla utom mina vänner och närmaste kan dra åt …” är för övrigt ännu tydligare i uppföljarspelet, som jag har svårare att föreställa mig som tv-serie. Fast om man sänker dödstalet till kanske en tiondel finns även där intressant tematik och starka scener som kan bli ett tungt drama.
Det omtalade och omedelbart hyllade tredje avsnittet planterar effektfullt det här temat. Det bjuder också på en nästan oigenkännlig men desto mer rörande variant av Bill och Frank från spelet (där ju faktiskt bara Bill syns i bild). Från en mörkt underhållande start med en prepper som lyckas skapa sig ett gott liv när alla andra försvunnit går det över i något helt annat som upptar större delen av ett nästan långfilmslångt avsnitt, med Nick Offerman från ”Parks and Recreation” och Murray Bartlett från ”White Lotus” som tillfälliga huvudrollsinnehavare. Så engagerande blir deras historia att huvudpoängen nästan kan gå obemärkt förbi: att en person som inte bryr sig nämnvärt om övriga människor kan hitta sitt syfte i att skydda en utvald person. Och när de väl bestämt sig för det är utgången på förhand skriven när de ställs inför ett svårt val. Det är inte ens ett val.
Som för att kompensera för det djärva avsteget är avsnitt fyra väldigt mycket som spelet, med fokus på vad denna värld gör med människor. Somligt är faktiskt mer eller mindre bild för bild, medan somligt viker av nerför andra vägar. Ellies kapacitet för våld är ett tema (som verkligen inte gör henne omänsklig), ett annat den sortens hårda, paramilitära sammanslutningar som båda spelen bjuder på. Urban krigföring, men med plats för dåliga vitsar. Och att introducera två viktiga karaktärer från spelet.
Att gå igenom avsnitt för avsnitt hur de följer förlagan, avviker och återkommer (ibland med röster från spelet som riktiga skådespelare i andra roller) är frestande, men det kommer nog andra artiklar göra bättre. Jag kokar ner det till att ”The Last of Us” är ett strålande exempel på hur man ska filma spel. Destillera ner våldet till en tiondel, fokusera på dramat och känslan och lämna ändå av vid samma läge inför nästa anhalt. En lång shootout där man som spelare desperat räknar patroner och till slut hivar iväg sin sista hemmagjorda bomb kan reduceras ner till lite smygande och en kort närkamp, och ändå är det ungefär lika spännande. För att man har letts till att bry sig.
Att avsnitt sju, som huvudsakligen handlar om Ellies forna liv i karantänzonen, är baserat på en DLC som jag inte spelat är ändå intressant. Med karuseller och Mortal Kombat är det typiskt för spelen, där det ibland dyker upp en frapperande ljus sekvens som handlar om att återupptäcka något av den gamla världen. Men mörkret kommer alltid tillbaka på slutet, mer eller mindre dramatiskt. Om du undrar över ett vintrigt möte i en skog och vad det leder till så kan jag väl avslöja att det finns med, tämligen likt.
Och så något om slutet. Du behöver inte oroa dig, kan jag väl drista mig till att säga. Finalen inleds med en helt ny tillbakablick som sätter upplösningen i än skarpare ljus. Det blir fan service i form av ”hjälp mig upp så jag kan skicka ner en stege” och en minst sagt oväntad syn mitt i stan. Och det går som det går. De gör allting rätt.
Om det finns något skäl till att jag stannar vid en stark fyra så är det kanske att det slår ännu hårdare i spelform. Man har genomlevt och genomlidit alltihopa ännu mer intensivt, smugit, sprungit och skjutit sig genom farofyllda tunnlar och landskap, och vid vägs ände så blir resultatet ännu starkare.
Men missförstå mig rätt; det här är en väldigt, väldigt bra tv-serie.
© Anders Lindahl
2023-03-13
Originaltitel: The Last of Us: Season 1
USA, 2023
Skapare/show runner: Neil Druckman Craig Mazin
Med: Pedro Pascal, Bella Ramsey, Gabriel Luna, Merle Dandridge, Nick Offerman, Murray Bartlett, Lamar Johnson, Melanie Lynskey
Genre: Drama, Skräck, TV-serie
Hemmabio: 2023-07-17
Teman: Laglös värld efter katastrof Originalproduktion från HBO
Ingår i följande teman
