Reacher - säsong 3 (2025)
Mannen utan fruktan och packning på ny rättskipningsturné

Nu går han lös på ondskans hantlangare igen. Först ser han ut att ha klantat till det mer än vanligt och begått misstag vi vanligtvis inte associerar med den här vagabonden som ändå är perfektionist och expert på överlevnadskonst, liksom att lösa problem som dyker upp vart han än beger sig. Och han beger sig alltid någonstans. Ständigt i rörelse, sällan med någon packning att tala om. Men att han bär prestige och respekt med sig förstår vi varje gång han plockar upp en telefon och ringer sin forna arbetsplats i militärpolisen, där hans namn tycks ha ett evigt legendariskt skimmer kring sig. Som så ofta förr hamnar han i ett först obekvämt men senare mer fruktbart samarbete med någon annan som jobbar för att upprätthålla lag och rättvisa och är inblandad i en komplicerad utredning. Följden den här gången blir att Jack Reacher infiltrerar en organisation som utåt sett sysslar med försäljning av mattor. Just det, mattor. Givetvis är det inte hela sanningen. Men ansiktet utåt är troligen inte den verkliga hjärnan bakom de illegala operationerna. Och när Reacher väl inser vem den hjärnan är, får han flashbacks till plågsamma minnen och problem han en gång trodde sig ha åtgärdat permanent. Som han ofta gör. Det blir en hel del av den varan den här säsongen också. Folk tas av daga i mängd. Rättfärdiga av orättfärdiga och orättfärdiga av Reacher och hans nya rekryter. Och vare sig vi fullständigt instämmer i nödvändigheten av de radikala greppen och anser att de alltid kan motiveras juridiskt och moraliskt eller tar serien för vad den är, så är det i alla fall sällan sövande.
Naturligtvis, för det här hör också till mönstret, ingår en kvinnlig polis/agent/fältarbetare från någon amerikansk myndighet i receptet. Hon och huvudpersonen kommer att gnabbas, de kommer att ha olika syn på prioriteringar, de kommer att kollidera verbalt ett flertal gånger och i processen uppstår givetvis någon form av attraktion. Ingenting nytt där. Allting är som sagt ständigt i rörelse och den här omgången av ett numera välbekant koncept håller i princip samma standard som tidigare. Hur flitiga läsare av bokserien förhåller sig till resultatet vågar jag inte svara på, men om det var ett diskussionsämne att Tom Cruise var alldeles för kort för att spela Jack Reacher i två långfilmer så har väl ingen hittills riktat den kritiken mot Alan Ritchson som är en påtagligt högväxt herre med hårda nypor. Chockerande nog stöter han den här gången på en motståndare som är bokstavligen ännu mer massivt utrustad av naturen och där vi bara
vet att någon gång måste en riktig gammaldags uppgörelse, ett handgemäng man mot man för att se vem som verkligen går segrande ur striden, ta plats i handlingen. Jag säger inte när, men att det händer någon gång är så självklart redan från första avsnittet att jag inte ens behöver nämna det här. Men nu gjorde jag det.
© Johan Lindahl2025-04-20