Jack Reacher (2012)
Konventionellt kriminaldrama med Cruise
Av någon anledning, på grund av bristande förhandskunskaper och kanske någon trailer, trodde jag mer på en orientering åt actionhållet i denna starkt Tom Cruise-centrerade kriminalhistoria om en man som tror mer på rättvisa än strikt juridik. Ungefär. Jack Reacher himself, han är inte lätt att hitta. Han vill ha det så. Men när någon begär hans närvaro kan han snabbt vara på plats ändå, dock av lite oväntade skäl som filmen själv kan låta uppenbara för den hugade.
Överhuvudtaget kan man begränsa informationen om intrigen till att någon har skjutit ihjäl fem personer från långt håll och de akuta misstankarna riktas mot en före detta arméprickskytt, vars spår snabbt hittas och därmed kan gripas ganska omgående. Inte så mycket att diskutera i skuldfrågan för vare sig allmänna åklagaren eller försvarsadvokaten - vilka råkar vara far och dotter. Men en av dem vill åstadkomma dödsstraff och den andra livstid. Här kommer den mystiske före detta armépolisen Reacher in i bilden som till synes nödbedd utredare för försvarets räkning. Den misstänktes försvar, alltså.
Det som sedan utspelas under drygt två timmar har mer gemensamt med ”The Lincoln Lawyer” häromåret eller något John Grisham kunde svängt ihop för 15-20 år sedan, än högoktanig hyperaction. I alla fall fram till den sista halvtimmen. Och jo, den där biljakten någonstans i mitten drar upp tempot i en annars relativt återhållen brottlösarskildring där det handlar om att lägga pussel, ställa fler frågor än man tror sig behöva för att komma fram till sanningen och att använda hjärnan lika ofta som nävarna. Men OK, de sistnämnda skadar inte heller att hålla i form…
Dessutom får vi för ovanlighetens skull se tyske demonregissören Werner Herzog som skådespelare i en tämligen osympatisk men just därför betydelsefull biroll. Läsare av de litterära förlagorna signerade Lee Child kan ha fler insiktsfulla synpunkter än jag på hur väl filmen förvaltar arvet från dem; men själv kan jag i alla fall säga mig ha sett en välgjord, väl agerad men möjligtvis aningen för lång och kanske överdrivet konventionsbunden thriller av en sort som egentligen var vanligare förekommande åren före millennieskiftet än nu.
© Johan Lindahl2013-11-01