Foxy Brown (1974)

Grier går ut i krig igen

Här går vi igen – som de säger. Ja, det finns vissa frågetecken kring om det här var tänkt som en ren uppföljare till en tidigare blaxploitation känd som ”Coffy”. Möjligen hade filmbolag och andra inblandade inte riktigt bestämt sig för om det skulle vara en direkt sequel eller inte. Men vi kan i alla fall konstatera: samma huvudrollsinnehaverska spelar en karaktär snarlik den i redan nämnda film. Då hämnades hon på ett antal ohälsosamma figurer – och det är samma visa här.

Pam Griers tidiga genombrott utspelades i en tid där jag själv inte var gammal nog att se sådant här. Men sedan har hon hållit en karriär vid liv inte minst med hjälp av återkomsten i Quentin Tarantinos ”Jackie Brown” cirka 20 år efter den här filmen. Och vad är det här? Jo, visst handlar det om revansch. Ett replikskifte som utspelar sig ställer frågan på sin spets: handlar det om rättvisa eller hämnd? Och huvudpersonens besked till sina nyligen värvade medhjälpare:
– Tar ni hand om rättvisan så ordnar jag själv med hämnden.
Typ.

Svarta hjältar och vita skurkar; enkelt uttryck konceptet i genren. Ganska rått, direkt, relativt lågbudgeterat men effektivt berättat. Grier har stil, karisma och det som krävs för att lyfta helheten lite högre än den kanske egentligen förtjänar. Här har hon ett förhållande med en man som tidigare gått undercover bland farliga element. Ungefär. Helt glasklart är det väl inte. Han har avslöjat personer som inte vill bli avslöjade och därefter genomgått en operation, bytt namn och identitet genom FBI:s försorg. Men räcker det? Nej, här krävs en katalysator som får fart på kvinnans instinkter att ställa saker och ting tillrätta, driven av personlig sorg och rättmätig vrede. Hon har tyvärr även en bror, en i princip hopplöst oduglig odåga som ständigt ställer till strul.

Och i vassen lurar en kartell, styrd av en manipulativ kvinna med ett gäng sammanbitna män som utövar våldsverk å hennes vägnar. De tycks vara inblandade i allt från narkotikahandel till det vi i dag oftast kallar trafficking, prostitution och vem vet vad mer. Men de vet inte riktigt vem de gett sig i lag med när Foxy Brown infiltrerar dem och börjar välta deras planer över ända. Hon kommer att behöva både sin fighterinstinkt, sina fysiska förmågor och argan list i ett elakt spel som leder fram till en tämligen drastisk upplösning.

”Foxy Brown” är vad den är. Inget storverk. Inte för alla. Representant för en genre som kan vara värd att utforska mellan varven. Skådespelarna är inte de du vanligtvis stöter på, men exempelvis Sid Haig tycks ha haft en förmåga att dyka upp i samma filmer som just Pam Grier under den berörda perioden. De mest minnesvärda scenerna vinner på en karg form av galghumor och inslag av situationskomik som till exempel den på ett hotell där Foxy poserar som lyxprostituerad, men har sina egna planer på hur en inflytelserik domare ska hanteras, väl medveten om vad följderna kommer att bli. Kan man diskutera sensmoralen överlag? Visst. Men modellen med en av samhället förfördelad kämpe för rättvisa som samtidigt skapar sina egna lagar, en självutnämnd musketör för det goda som går över gränserna för vad lagen tillåter, är knappast unik för den här subgenren. Och karaktären i Griers skepnad har en förmåga att få publiken med sig när hon gör det smutsiga jobbet som måste göras.

© Johan Lindahl
2024-08-01

Originaltitel: Foxy Brown
USA, 1974
Regi: Jack Hill
Med: Pam Grier, Antonio Fargas, Peter Brown, Terry Carter, Kathryn Loder, Harry Holcombe, Sid Haig, Juanita Brown, Sally Ann Stroud, Bob Minor

Genre: Action, Kriminalfilm, Thriller

Relaterat: Coffy (1973)

Sök