Jeanne d'Arc (1948)
Starkast i slutskedet även om du känner till utgången i förväg
– Döden genom eld är någonting hemskt.
Jungfrun själv, efter att ha sett en motståndare omkomma i eld och lågor. Med facit i hand givetvis en profetiskt färgad replik. Även i segerns stund sörjer hon de liv som förloras. Det är inte direkt blodtörst som driver henne, åtminstone inte i den här versionen.
Hon är fortfarande ett mysterium. Så många teorier om hur en så ung flicka från bondlandet kunde åstadkomma så mycket på så kort tid, bli förrådd, avrättad och sedan återupprättad. För att inte rentav nämna det där med helgonstatusen. Det är helt enkelt en häftig historia, återberättad ett antal gånger även på film.
Naturligtvis finns åtminstone en filmatisering även från den klassiska Hollywood-eran med sina stora ståtliga historiska epos, genuina filmstjärnor i fören och kanske aningen mer fokus på spektakel än finstilta psykologiska detaljer och nyanser överlag. Ingrid Bergman är alltid Ingrid Bergman. Något över 30 år spelar hon på engelska (med det vi svenskar gärna identifierar som en tydlig blågul accent) en fransyska som aldrig fick fylla 20. Omgiven av framför allt män i olika åldrar; kungligheter, prästerskap och inte minst soldater.
Tidigt 1400-tal, kanske bör nämnas för tidsorienteringens skull. Det så kallade hundraåriga kriget, en serie konflikter som involverade England och Frankrike, vilkas gränsdragningar och inbyggda lojaliteter inte direkt är skrivna i sten, har pågått i över ett halvsekel. Mitt i allt får en ung obildad flicka något slags uppenbarelse och reser från hembygden för att söka upp en ung kronprins som är högst osäker på om han verkligen leder sitt land eller inte. Något som gänget omkring honom också verkar tvivla på. Den unga damen tror sig ha speciell kallelse att leda motståndet mot de engelska inkräktarna. Hela historien är osannolik men det gör den fascinerande i sig. Exakt hur fascinerande är just den här framställningen?
Av naturliga skäl kan man skönja ett visst motstånd hos både högre befäl och de meniga när jungfrun som är tänkt att fungera som en symbol att samlas kring, får för sig att börja föreslå förändringar som hon hävdar härröra från Den Högste själv. Gud. Inget svärande, inget spelande på fritiden mellan slagen och inget förlustande med medföljande kvinnor. Uppdraget är för stort och heligt för att slarvas bort på syndiga nöjen.
Inledningen kan tyckas trögflytande med dagens standard. Högtravande, predikande och helt klart en skapelse från en annan era. Det tar närmare en timme innan kanonkulorna verkligen börjar flyga, krutröken lägger sig och pilbågarna plockas fram. Då är det klassisk Hollywood.
Teatraliskt? Ingrid Bergman kan uppfattas som på gränsen till parodisk här. Under en period när hon plöjde genom samarbeten med Alfred Hitchcock och Roberto Rossellini med flera av tidens verkliga grädda av regissörer på bägge sidor Atlanten, är det här kanske inte den konstnärliga höjdpunkten. Men bara en smula scrollande kring hennes aktiviteter under decennierna kring andra världskriget kan framkalla yrsel. Hur hann hon med allt det där?
Konflikten kompliceras av att det franska riket inte riktigt är ett enat Frankrike. En stor del av dess yta upptas av det burgundiska hertigdömet som agerade självständigt och inte sällan stödde engelsmännen, vilket är en vital del av berättelsen om Jeanne d’Arc och hennes öde.
Iakttagelser i marginalen: krocket i trädgården var tydligen en grej redan under det franska 1400-talet. Åtminstone för fint folk med tillgång till egen trädgård. Som kungar. Den unge kungen som kröns här, historiskt identifierad som Charles VII i den franska räkningen, har kanske de roligaste replikerna överhuvudtaget. Troligen de ärligaste. Som:
– Jag är inte vidare duglig som kung, men så länge jag är kung så är jag kung!
Spelad av José Ferrer är han en figur som utmärker sig i filmen. En mer mänsklig, högst ofullkomlig antihjälte i förhållande till den renhjärtade och idealistiska hjältinnan i centrum.
Så fruktansvärt många fältslag får vi egentligen inte. Sista tredjedelen av filmen ägnas framförallt åt jungfruns fångenskap och rättegång i fiendens händer. Var kommer rösterna ifrån, de som hon hört sedan barndomen och lett henne hit? Själv anser hon sig bara ha följt Guds vilja medan hon nu ställs inför kyrkliga ledare som anklagar henne för kätteri. Hur mycket i den här historien handlar om religion, om tro och hur mycket om realpolitik? Och hur såg huvudpersonens inre liv egentligen ut? Frågor som ventilerats i århundraden och ingen fortfarande har ett säkert svar på.
Berättarmässigt lyckas den här traditionstyngda tolkningen ändå skaka liv i och skapa spänning i utgången av en rättegång där vi i allmänhet, om vi har något föregående intresse av ämnet, ändå vet hur det kommer att sluta. Det är också här Ingrid Bergmans verkliga styrkor kommer till sin rätt i de verbala drabbningarna där vi ser ett förmodat justitiemord på väg att begås. Väldigt melodramatiskt men också den del av filmen som är starkast dialogmässigt och imponerar mest vad gäller ren inlevelse.
© Johan Lindahl
2024-03-24
DVD / Blu-ray
Jo, filmen går att hitta som DVD. I upplagan från Retrofilm medföljer ett antal äldre trailers från, just det, äldre filmer, som extramaterial. Trailers en smula anfrätta av tidens tand, men det kan vara intressant i sig. Annars inte mycket extra här. Filmen i åtminstone den här upplagan är för övrigt två timmar och 20 minuter lång, om någon undrade.
Originaltitel: Joan of Arc
USA, 1948
Regi: Victor Fleming
Med: Ingrid Bergman, José Ferrer, Selena Royle, Robert Barrat, Ward Bond, John Ireland, Irene Rich, Francis L. Sullivan, Shepperd Strudwick, Taylor Holmes, Frederick Worlock, Dennis Hoey
Genre: Drama, Historia
Teman: Medeltiden
Relaterat: Jeanne d'Arc (1999)
Ingår i följande teman
