Jeanne d'Arc (1999)

Kostymdrama i Bregottfabriken

Jeanne d'Arc är en kostymfilm av episka mått gjord av den franske regissören Luc Besson ("Det stora blå", "Léon", "Femte elementet"). Filmen har ett mycket snyggt foto, vilket oftast inte brukar vara någon nackdel. Men här slås tyvärr en helt felaktig ton an redan i de första rutorna där den unga Jeanne lekfullt dansar över böljande fält av gräs, ljung och jag vet inte allt. Bilderna är så vackra och idylliska, på ett ytligt genomtänkt sätt, att de osökt får mig att tänka på margarinreklam. Känslan av reklambudskap sitter sedan kvar hos mig under de följande dryga två timmarna. När blod forsar, lemmar skiljs från sina fästen och Jeanne tvivlar över sina motiv och gärningar, så tänker jag på extrasaltat bordsmargarin på en rostad skiva bröd. Och det var väl inte riktigt meningen ...

Frånsett mina, möjligtvis perverterade, associationsbanor så inverkar filmens yta på dess innehåll och gör det till en ganska platt historia. Den yttre ramen för berättelsen är ju fastlagd, eftersom filmen baserar sig på en historisk händelse, och det är tydligt klarlagt redan från början vilka som är de goda och vilka som är de onda. Det mest intressanta är faktiskt när Jeanne börjar tvivla, på uppmuntran av en mystisk, svartklädd person med skum röst (Hoffman), över de bevekelsegrunder hon haft för sitt handlande. Hon kastas mellan förtröstan och förtvivlan, och börjar tappa sin säkra förankring i att hon bara varit ett Guds redskap i kampen mot engelsmännen. Kommer rösterna hon hört och bilderna hon sett verkligen från Gud eller härstammar de från den andra herren, han från det något varmare stället? Eller har hon helt enkelt handlat utifrån sitt eget hämndbegär och sin egna äregirighet?

Eftersom den yttre historien som sagt är fastlagd så är det i detta tvivel som berättelsen har möjlighet att utvecklas. Där finns det intressanta frågor att ställa kring det personliga ansvaret för ens handlingar och där kan tankar föras fram om hur människan tycks kunna begå vilka vidrigheter som helst om hon tror att hon utför Guds vilja. Tyvärr sker inte detta i "Jeanne d'Arc". Dessa scener är ett skickligt hantverk vad gäller foto, klippning och ljudläggning, men de faller platt på skådespelarsidan. Jovovich visade i "Femte elementet" inte prov på några större skådespelartalanger, och gör det inte i denna film heller. Hon tycks bara ha två lägen genomgående i hela filmen; förvirring och förtvivlan. Hennes spel känns inte särskilt trovärdigt och eftersom hon är med i så gott som alla scener i filmen så sänker det betyget rejält. Men nu är detta inte bara Jovovich fel, hon verkar inte haft mycket material att bygga sin karaktär på. Genomgående är karaktärerna stela och tvådimensionella och ges inget utrymme att utvecklas.

Nåväl, "Jeanne d'Arc" har ändå sina klara förtjänster och det är absolut ingen usel film. Framför allt bör nämnas de storslagna scenerierna och de underbara kostymerna. Som kostymdrama slår den "Ivanhoe" ur sadeln med ett brak och lämnar honom ledbruten på torneringsbanan. Om man delar min svaghet för medeltidsdräkter, riddare och, inte minst, folk som slåss med svärd så är den absolut sevärd. Om man väljer att se den på bio eller på en lat dagen-eftersöndag framför teven är upp till var och en. Vilket format man än väljer så bör man dock ha ett bra ljudsystem att höra filmen genom. Musiken, av Eric Serra (som gjort musiken till flertalet av Bessons filmer), är minst lika pampig och välpassande som "Bravehearts" och skulle ni inte gå och se filmen så bör ni ändå hålla utkik efter dess soundtrack.

© Andreas Hallgren
2000-03-09

Originaltitel: The Messenger: The Story of Joan of Arc
Frankrike, 1999
Regi: Luc Besson
Med: Milla Jovovich, Dustin Hoffman, John Malkovich

Genre: Historia, Krig, Drama

Sök