Carnival row: säsong 2 (2023)
Intressanta teman i en finalsäsong som inte riktigt engagerar
Andra och officiellt sista säsongen av Amazon Primes relativt påkostade steampunkfantasy har sina poänger och knyter faktiskt ihop de flesta av sina teman (och bjuder på ett rejält groteskt monster med lika rejäl mördarkapacitet), men felfritt är det inte. Somligt känns helt enkelt lite tillgjort. Riktigt bra fantasy (och sci-fi och skräck, för den delen) får en att glömma genrer och vad som eventuellt är ’omöjligt’ och bara följa med på resan; ”Carnival Row” når tyvärr sällan dit.
’New Dawn’, ett slags kommunister som tagit över en del av världen, är ett intressant inslag med Joanne Whalley som kompromisslös men långt ifrån naiv och dramatisk ledare. I deras klor eller famn hamnar de landsflyktiga älskande Agreus och Imogene, den ene faun. Deras förbjudna relation visar sig märkligt problemfri på en plats som bjuder på helt andra problem och svåra beslut.
Delen av Burgue där icke-människorna bor är en alltmer miserabel plats varifrån ingen får fly, trots grasserande sjukdom, där ståltrådar mellan hustaken hindrar älvorna från att flyga iväg. Älvan Tourmaline som spelas kanske bäst av alla bifigurer (av Karla Crome) har ytterligare bekymmer i form av en koppling till det tidigare nämna monstret, vars sanna identitet länge hålls i dunkel.
Rycroft (Bloom) och Vignette (Delevingne) driver knappast runt i ett dis av romans efter hans starka beslut att bejaka sin inre om än vingklippta älva och stanna hos henne. Han passar inte in någonstans och verkar omotiverat illa omtyckt av de flesta. Hon blir alltmer indragen i upprorsmakarnas alltmer drastiska kamp för rättvisa.
Hur ska det gå med allt? Ja, det händer förstås mycket, bland annat en ganska chockerande avrättning av en högt uppsatt politiker tillika en av de viktigaste karaktärerna, men av någon anledning ids jag inte riktigt gå in på detaljerna. Slutet är ändå ganska tillfredsställande, kan jag konstatera, och knyter ihop trådarna både känslomässigt och praktiskt, inte för lyckligt men inte heller med totalt misärfrosseri.
Tre russin blir det. Jag utnämner det som helhet, med viss tvekan, till en serie värd att spendera ett par säsonger med. Det är gotisk skräck, politik, romantik och steampunk i en mix jag finner rätt charmig. Men det fattas något. Och nu är det nog dags att se tredje säsongen av ”Warrior”, som faktiskt har stora likheter och dessutom makalösa fajtscener.
© Anders Lindahl2023-09-27