The Handmaid's Tale (1990)
Komprimerad men välspelad version av omtalad dystopi
Serien känner ni redan till, eller? Kanske också den litterära förlagan av Margaret Atwood, som jag fortfarande inte läst själv men bevisligen inte kan ligga till grund för absolut allt som sedan händer i den nyare serieversionen. Den som började så starkt men kanske planat ut en aning efter det – själv har jag en hel del att ta igen från de senare säsongerna. Dock, ett bra tag innan dess gjordes faktiskt en film utifrån boken.
En film som omedelbart presenterar sig som ett barn av sin tid. En delvis annan estetik, rak och distinkt men kanske daterad i somligas ögon. De slösar ingen tid på en längre prolog. Efter några minuter har vi sett en familj försöka fly från förtryckarstaten Gilead, men de misslyckas och mamman i familjen forslas tillsammans med flera andra kvinnor till ett fångläger. Ni kanske redan känner till premissen. Huvudrollen spelas här av Natasha Richardson, senare sedd i ett flertal filmroller och gift med kollegan Liam Neeson men tyvärr förolyckad efter en skidolycka 2009.
Förutsättningarna förklaras längs vägen. Det handlar alltså om en framtida diktatur där fertiliteten är ett stort problem och kvinnor som fortfarande har förmågan att föda barn samlas ihop för ett syfte större än de själva. Under tvång. Gilead är en synligt militariserad stat med beväpnade soldater posterade runtom i samhället. Fortfarande finns familjer som är högt uppsatta i hierarkin men i behov av någon som kan ge dem en efterkomma.
Jämförelsevis kan den här versionen tyckas mer teatralisk än än TV-följetongen och den har inte så mycket tålamod för subtiliteter. Men det har också fördelar. Om inledningen är distinkt brutal och kanske övertydlig för att slå an tonen så följs det av en mer miljöbeskrivande fas och läsa-mellan-raderna-akt där den infångade flyktingen Kate, som nu fått namnet Offred, introduceras i sitt nya hem. Till synes idylliskt välordnat i den högre societeten. Men vad hände med den förra tjänarinnan där? Vad pågår under ytan mellan makarna? Och även i den den här filmversionen utvecklas en säregen relation mellan husets herre och Kate/Offred som förväntas föda hans arvinge. Frågan är vem i hushållet som egentligen är högsta hönset och har sista ordet i alla lägen. Viss uppdelning av roller förekommer. Vem av makarna är det viktigast att hålla sig väl med?
En utstuderad användning av färger i tydliga skalor och kategorier. Oskuldsfulla vita linnen på träningsskolorna för unga damer, röda karakteristiska dressar för de utvalda fertila. Strikta blåa klänningar för societetsdamerna i de högre stånden. Mer grått och oansenligt diskret för övrigt tjänstefolk. Samhället ser välplanerat ut med tydliga gränser som inte kan missförstås – och absolut inte bör överträdas. Sådant symboliseras med all tänkbar tydlighet i filmens visuella språk. Här liksom i serien finns de storslagna masscenerna med inslag av kollektiva bestraffningar eller offentliga avrättningar där de förslavade medborgarna görs delaktiga i vedergällningen. Och även här visar det sig finnas en motståndsrörelse.
Handlingen här är förklarligt nog kraftigt komprimerad i jämförelse med serien. Hur troget den förhåller sig till boken kan jag inte riktigt svara på. Berättelsen känns oavslutad, men det är en typ av story som kanske är tänkt att vara det också. En dystopi med spår av hoppfullhet men utan självklara förlösande utbetalningar av alla personliga emotionella investeringar man kan tänkas ha gjort för egen del. Välspelad historia, visuellt genomtänkt, men kanske lite för sammanpackad och förenklad för att vara helt klockren i sitt slag.
Inte att förglömma: castingen! Faye Dunaway som Serena Joy, husmodern i hushållet där huvudpersonen hamnar. Victoria Tennant som tycktes vara lite överallt under en period och kanske inte minst i flera större TV-produktioner, men hamnat mer i skymundan de senaste decennierna. Här är hon den uppfostrande matronan som ska få ordning på de ostyriga flickorna i det nya sköna idealsamhället staten byggt upp. Aidan Quinn som även han syntes flitigt i den här vevan. Dessutom den naturligt auktoritäre Robert Duvall som patriarken, The Commander himself. Natasha Richardson är redan nämnd, men hon är tillräckligt uttrycksfull för att ge bestående inryck i en roll som de flesta numera antagligen förknippar med Elisabeth Moss.
© Johan Lindahl
2023-09-23
DVD / Blu-ray
”The Handmaid’s Tale” anno 1990 kan vara svår att komma över idag. Recensionen utgår från en brittisk Blu-ray utgåva utan svensk textning eller något direkt extramaterial. Bildkvalitet och såna basfunktioner ger dock inte så mycket att anmärka på. Jo förresten, en treminuterstrailer från tiden 30 år tillbaka när filmen var ny har de faktiskt bifogat. Ärligt talat kanske den visar lite för mycket av handlingen.
Originaltitel: The Handmaid's Tale
USA/Tyskland, 1990
Regi: Volker Schlöndorff
Med: Natasha Richardson, Faye Dunaway, Aidan Quinn, Elizabeth McGovern, Victoria Tennant, Robert Duvall, Blanche Baker, Traci Lind
Genre: Drama, Romantik, Sci-fi
Relaterat: The Handmaid's Tale - säsong 1 (2017) The Handmaid's Tale - säsong 2 (2018)
