The Handmaid's Tale - säsong 2 (2018)

Mer om motstånd och medlöperi i en mörk tid

Mörkret är över oss igen. Som om vi skulle behöva mer av det. Men nu var ”The Handmaid’s Tale” troligen den bästa serie som sändes någonstans överhuvudtaget under sin första säsong 2017. Så hur ska de följa upp det?

Inledningsvis med en skärande, isande och bitvis makaber masscen som följer upp de avslutande händelserna i första säsongen. Kanske kommer ni ihåg hur de vägrade lyda order, de utvalda fertila tjänarinnorna som förväntades utföra en stening. Allting har konsekvenser. Här till tonerna av en riktig klassiker i sitt slag: ”This Woman’s Work” med Kate Bush. Jo, här sparas det inte på effekterna under de första minuterna. Kraftfull kollektiv bestraffning. Lika visuellt kraftfullt återgivet. Så är vi inne i den här världen igen. Det totalitära styret har visat vem som bestämmer. Samtidigt är gänget som disciplineras så grundligt de som bokstavligen ska bära framtiden. Är det inte lite riskabelt att gå så här långt i fysisk och psykisk prövning om man vill att de ska fortsätta vara i fertil form och föda fram fler förhoppningsvis lydiga samhällsmedborgare åt eliten? Bara en fråga.

Vad kommer då sedan, nu när man arbetar mer fritt och - såvitt jag vet - inte utifrån boken allt började med? En nyhet: vi får nu verkligen se de beryktade kolonierna där krävande kroppsarbete gäller, de som det viskats om tidigare men inte demonstrerats i all sin fulla prakt. En till synes totalt tröstlös tillvaro som skapar ofrånkomliga associationer till nazistiska koncentrationsläger, sibiriska gulags under Sovjettiden eller andra verkliga förebilder genom historien och på senare tid. Samtidigt som Marisa Tomei gör ett inhopp i serien - och det är alltid välkommet. Oavsett om hennes rollfigur befinner sig där hon skulle vilja. Så mycket smuts och misär. Hårt arbete, bokstavligen slavgöra. Vad gör vistelsen där med attityden hos de internerade, möjligen eller kanske troligen intill döden? Färgskalan är nästan helt dränerad i de sekvenserna och stämningen genomsyras av flämtande livslågor på väg att slockna för gott.

Hur fungerar förtryck egentligen? Det finns många knep som använts genom tiderna. Härska genom att söndra. Växlingar mellan morot och piska. Erbjuda alternativ som inte går att säga nej till, eller i varje fall är svåra att motstå med tanke på vad som annars väntar. Bättre fly än illa fäkta är den eviga frågan när övermakten tycks vara alltför, ja, övermäktig. Om det går att fly. Sådana dilemman ställs vår huvudperson June/Offred (Elisabeth Moss) ständigt inför.

En diplomatisk utflykt till Kanada där paret Waterford (Joseph Fiennes och Yvonne Strahovski) representerar Gilead avslöjar en del om relationerna mellan de två staterna. Liksom en aning om hur det som återstår av USA fungerar. För det finns fortfarande något som kallas Amerikas Förenta Stater, men dess geografiska omfattning klarläggs inte riktigt. Alaska och Hawaii verkar dock inte ha tagits över av den nya regimen i Gilead. Desperationen i diktaturen kan ta sig drastiska uttryck, vilket vi får se prov på, liksom konsekvenserna av det. Missnöjet existerar, men motståndsfickorna är till synes inte särskilt väl organiserade. Uppbyggnaden mot en kontrarevolution eller uppror handlar än så länge mest om motstånd i det lilla. Försöka kasta lite grus i maskineriet när man har alla odds emot sig. Att staten är infiltrerad av dissidenter och det kan finnas hopp om förändring börjar i alla fall skönjas. Och det kommer fler inblickar i hur livet gestaltar sig för flyktingarna som tagit sig över gränsen norrut till Kanada. Skiftningarna mellan det stora och massiva, samhällsdramat och de privata intrigerna framförallt mellan June och hennes värdfamilj (eller vad vi nu ska kalla den) verkar vilja säga någonting viktigt. Kanske kan man se deras hushåll som ett mikrokosmos där hela statens födslovåndor och/eller möjliga dödsryckningar manifesteras. Det här är både ett epos och ett kammarspel. Dessutom innebär denna säsong den stundtals närmast olidliga följetongen om en graviditet med ett groteskt antal utmaningar.

Flashbacks har varit en återkommande narrativ beståndsdel sedan starten. Vad har hänt innan det som är nu? Hur blev det som det blev? Den här andra säsongen skulle kunna ta vägen lite vart som helst, men nuet och det förflutna fortsätter flätas samman. Den ytterligare bakgrund vi får nyanserar åtminstone delvis bilden av dem som en gång gjorde revolution och skapade det här nya starkt autoritära samhället. Dynamiken mellan dem som ser ut att ha makten och dem som inte har det kan förändras med olika mer eller mindre subtila medel. Ämnet ligger i tiden. Mer än någonsin, skulle man kunna säga om det inte lät som en klyscha. Men historien rör sig ofta i cykler och det är knappast en en naturlag att allting automatiskt blir successivt bättre och bättre. Eller sämre och sämre, för den delen. Är människor bara dåliga på att utnyttja sin fria vilja? Frågan om vad de flesta egentligen vill kommer nog alltid att vara aktuell. Åtminstone så länge frågor kan och tillåts ställas.

Livet i diktaturen fortsätter vara fullt av bedrövelse men fortfarande motsägelsefullt. Människorna i den liksom relationen mellan dem förändras ständigt. ”The Handmaid’s Tale” räknas väl allmänt som en av de allvarligaste och mest tungsinta serierna på marknaden just nu, samtidigt som den bjuder på återkommande inslag av absurd humor mitt i allt. Inte alltid lätt att uppfatta, men de finns. Att andra säsongen är några avsnitt längre än den första och inte fullt lika fokuserad hela vägen är kanske min främsta invändning. Det är frestande att ge upp några gånger kring mittpartiet. Allting som händer har dock på något sätt sin plats och funktion. Framförallt de sista avsnitten är så händelserika, täta och tankeväckande på olika plan att de rättfärdigar det mesta jag uppfattar som longörer innan dess. Hur mycket mer kan man krama ur konceptet? En tredje säsong är planerad. Är det ett hot eller en välsignelse eller… En hotfull välsignelse?

© Johan Lindahl
2019-01-13

Originaltitel: The Handmaid's Tale - Season 2
USA, 2018
Regi: Mike Barker Kari Skogland Jeremy Podeswa m fl
Skapare/show runner: Bruce Miller
Med: Elisabeth Moss, Joseph Fiennes, Yvonne Strahovski, Ann Dowd, O-T Fagbenle, Max Minghella, Alexis Bledel, Madeline Brewer, Samira Wiley, Stephen Kunken, Sydney Sweeney, Bahia Watson

Genre: Drama, Religion/filosofi, Sci-fi, TV-serie
Hemmabio: 2019-01-07
Teman: Originalproduktion från Hulu

Relaterat: The Handmaid's Tale - säsong 1 (2017)

Ingår i följande teman

Sök