Hunters - säsong 2 (2023)
Jakten går vidare – men vart och på vem?
Kan de svinga vildare än de gjorde första säsongen? En intrig som det fanns många möjligheter att rikta invändningar mot, men som just i sitt hämningslösa historiereviderande ihop med vissa väl valda sanningar ändå blev farligt vanebildande.
Redan då fick de kritik för sina justeringar av historien, diskussioner uppstod kring exakta företeelser i koncentrationsläger och liknande, samtidigt som hela konceptet var så tillspetsat att det inte alltid gick att ta på fullaste allvar, utan snarare se som en släkting till Quentin Tarantinos andravärldskrigsäventyr ”Inglourious Basterds”. Här i 1970-talets New York jagar en liten hemlig sammanslutning judar med bundsförvanter gamla förrymda nazister; av vilka det bevisligen fanns ett antal utspridda över världen även efter andra världskriget, ibland värvade av supermakterna för att hjälpa till med den tekniska utvecklingen av till exempel respektive rymdprogram. Om det vore så att serieskaparna brytt sig om kritiken visar de det inte. Inte just den historierelaterade kritiken i alla fall. De går snarare ett steg längre och verkar ha anammat en av de klassiska konspirationsteorierna som förmodligen grundligt motbevisats, men ändå kan vara fruktbart stoff för ännu mer hejdlös hämndfantasidramatik: idén att själve Adolf Hitler inte alls dog för egen hand i den där bunkern i Berlin utan även han lyckades fly till Sydamerika liksom flera gamla vapenbröder.
Och så en fråga som i sig inte ens bör läsas av någon som inte sett serien så här långt: är Al Pacino med nu också? Jodå. I tillbakablickar på händelser före handlingen i första säsongen. Två parallella handlingar utgör stommen i den här andra vändan. Dels de nya äventyren, mestadels i Argentina. Och så tråden som alltså utspelas några år tidigare, där Pacino som den falske Förintelseöverlevaren börjar organisera de uppdrag han av inte helt uppenbara anledningar tagit på sig, samtidigt som han tvingas att sopa undan spåren efter sitt gamla liv och den identitet han en gång haft på andra sidan skranket.
Om den forna jägarensemblen delvis reducerats skaffar man sig åtminstone en ny rekryt. En som tidigare jagade dem för lagens räkning, men börjar tvivla på var hon bör ha sina lojaliteter och hur rättvisan bäst tjänas i en rutten värld där lagen inte räcker till. Just det, härlig vigilantism som firas ännu ett varv. Men vi kan förvänta oss komplikationer precis som förut. Och en hel del resande. Här tilldrar sig handlingen både i Europa och Sydamerika och fortsätter vara en typ av våldsopera med lite för mycket av allting, både klassiskt äventyr och friformad historieundervisning liksom generösa avvikelser från dokumenterade fakta, en försvarlig dos gruvliga grymheter och allting i ett uppvarvat tempo med överskruvade tonlägen. Dessutom träder Jennifer Jason Leigh in i handlingen och presenterar sig på ett sätt som definitivt fastnar på näthinnan, på gott och ont. This Lady Means Business.
Mitt i allt börjar vår unge nazistjägande huvudperson (Logan Lerman) ställa sig frågan: är vi monster? Allt de gör, är det nödvändigt och det rättaste sättet att skipa rättvisa? Någonstans måste väl en serie av den här typen konfrontera det uppenbara dilemmat. Även om det nu är en show som tar sig så stora friheter för att hitta nya infallsvinklar till sina våldsorgier. Här varvas hisklig blodspillan med exempelvis andra avsnittets inledande ”Sound of Music”-parodi med glada dansande barn uppe i Alpfjällen eller någonstans i närheten. Det sjunde och näst sista avsnittet är för övrigt en avstickare tillbaka till andra världskrigets era med ett eget litet narrativ inbyggt, ett som inte heller följer de vanliga strikt dokumenterbara spelreglerna men är väldigt speciellt och i sammanhanget symboliskt viktigt på sina egna villkor. Underskatta aldrig framstående arkitekter, skulle kunna vara en av insikterna. Eller gamla till synes helt harmlösa människor ute på landet.
Även finalen innebär ett avsteg från strukturen och karaktären i nästan alla andra avsnitt under seriens två säsonger. Med fokus på en annan form av konfrontation och en uppgörelse med historien. En kontrafaktisk konstruktion, som samtidigt är uppenbart ämnad att väcka tankar kring rättvisa, propaganda och vad som kan tillåtas i ett öppet samhälle. Hur mycket tolerans förtjänar den bevisligen intolerante? Till exempel. Med facit i hand är det svårt att inte dra slutsatsen att det här var det planerade slutmålet (om det nu inte är ett ord som ligger farligt nära ett annat relevant ord i sammanhanget) från början med ”Hunters”.
© Johan Lindahl2023-05-01