Hunters - säsong 1 (2020)
Kontroversiellt men kraftfullt om nazistjägare i New York
Går det här ihop? Kan man blanda och ge på det här sättet utan att det rasar genom golvet? Tydligen. Försök beskriva vad ”Hunters” egentligen är. Hm…. Al Pacino är med. Och bara det är ett skäl att syna vad serien står för. Han spelar distingerade judiske pensionären Meyer Offerman som uppenbarligen samlat ihop en försvarlig förmögenhet, men inte direkt slagit sig till ro på ålderns höst. Den gråe eminensen leder ett gäng nazistjägare i New York under slutet av 1970-talet. Gruppen består dels av gamla förintelseöverlevare som rekryterat en del yngre förmågor med varierad bakgrund för att leta upp gamla krigsförbrytare och ställa dem till svars utanför lagens ramar.
In i Offerman-kretsen dras, först ganska motvilligt, unge Jonah (Logan Lerman). Personliga tragedier, tillfälligheter eller inte, väl inne i leken är det svårt att dra sig ur. Och någon lek är det egentligen inte. För nazisterna har sitt eget nätverk i landet. Och hur så många av dem hamnat i USA avslöjas bit för bit, inslussade genom ett program som numera kanske är lite mer allmänt känt. Amerikanerna rekryterade flera tyska vetenskapsman som varit delaktiga i Tredje Rikets krigsmaskineri när väl andra världskriget var till ända. De behövdes i den nya kapprustningen och kampen om herravälde, exempelvis i rymden, när Sovjetunionen gick från allierad till motståndare i det ’kalla’ kriget. Sovjeterna å sin sida bedrev för övrigt ett eget motsvarande program. Här finns alltså en historisk bakgrund, vilket förstärks av återblickar på koncentrationsläger och de tyska utrensningsaktionerna i europeiska ghetton i försöken att radera ut den judiska befolkningen några decennier före den era när lejonparten av serien utspelas.
”Hunters” är i det stora hela omdömesgillt rollbesatt. Särskilt när det gäller de äldre rollfigurerna, som behöver viss pondus för att fungera i sammanhanget. Här blandas nämligen gravallvaret med grova karikatyrer och ett högst tillspetsat tonläge. Hämndaktioner, lönnmord och och mer eller mindre urspårade uppdrag. På den andra sidan rustar sig ett hemligt nazistsällskap där Lena Olin spelar en ledande Lady. Och de har sin man i kongressen i form av en annan gammal krigsförbrytare (alltid pålitlige Dylan Baker) som skapat sig en ny identitet i USA och gjort karriär i politiken.
In i härvan letar sig också Millie, en relativt ung, kvinnlig och svart FBI-utredare (Jerrika Hinton). Med andra ord, mycket talar emot henne i den bransch där hon försöker etablera sig under den här perioden. Och så kommer hon en gigantisk konspiration på spåren. Men vem är det egentligen hon jagar, de som ligger bakom mystiska dödsfall hos individer som kanske inte direkt är oskyldiga? Eller är det just det faktum att så många tyska före detta nazister, inklusive krigsförbrytare, fått nya namn och identiteter i den amerikanska industrin och institutioner som rymdprogrammet, som främst vänder upp och ner på hennes världsbild? Millie vet inte själv hur farligt hon lever och det faktum att hon själv lever ihop med en annan kvinna gör henne ännu mer till en outsider. Hela seriens koncept utgår någonstans från utanförperspektivet. Om det nu skulle se ut som en okomplicerad historia om rättskaffens revansch, är det inte riktigt så enkelt. Seriens ärende blir efterhand mer oklart, vilket kanske inte är en nackdel. Du tvingas ställa dig fler obehagliga frågor och överhuvudtaget sås tvivel kring motivationerna hos olika inblandade. Några är rakt av onda, men ser knappast sig själva som sådana. Den klassiska frågan om ifall ont ska med ont fördrivas och när man har rätten att ta lagen i egna händer och på vilka villkor genomsyrar storyn.
”Hunters” har tilldelats sin beskärda del av kritik för hur den blandar dokumenterade inslag ur såväl Förintelsen som USA:s moderna historia med fiktionaliserade versioner av vad som hände i koncentrationslägren under kriget respektive nazistisk närvaro i nationen - med mera. Enklast uttryckt: här finns verklighetsbakgrund, men se det absolut inte som ren och skär dramadokumentär. Narrativet är tillskruvat för att både kommentera det inte så avlägset förflutna - och nutiden.
Vår nutid. Kanske inte så subtilt, men spännande, på sitt sätt spekulativt och provokativt, men hur lyder ordstävet; ’desperate times call for desperate measures’?
Och jag måste bara nämna: Tom Lehrer! Hans klassiska sextiotalssatirsång om krigsförbrytaren Wernher von Braun som rekryterades till USA:s rymdprogram. Visst hörs den alldeles för lite på TV och överallt annars? Här är den med och konstigt vore annars, med tanke på hur mycket den har med temat i serien att göra.
© Johan Lindahl2020-04-18