Severance - säsong 1 (2022)
Många möjligheter inuti möjligheterna
Det där med uppdelade minnen. Två skilda liv i samma person. Eller åtminstone i samma kropp. Ett uppslag mycket konkret illustrerat i den här serien som rör sig mellan samhällsobserverande semifuturistiskt drama och tät thriller. Alltså, det vore bekvämt att sätta science fiction-stämpeln utan krus och visst är det väl det - också. Samtidigt ger samhällsbilden i stort sken av att allt utspelas i något liknande vår egen tid. Teknologin som trakteras är en blandning mellan det högt avancerade och det vi skulle tyckt vara högaktuellt redan ett par decennier tillbaka. Det är mycket som synbart inte går ihop och det kan inte vara annat än ett medvetet kreativt beslut. Mysterier finns fortfarande kvar efter den här första säsongen. Vad handlar det
egentligen om?
Under de första tio avsnitten har i alla fall de inbördes relationerna mellan medarbetarna och övriga medmänniskor makligt men metodiskt byggts upp. Vi vet mer om vissa av de berördas dubbla liv, vilka de är på insidan av sitt arbete och på utsidan. De som alltså är uppdelade -
severed. Frivilligt, sägs det. En grupp anställda på ett företag med rent sektliknande trosbekännelser har av olika anledningar accepterat separering av sina medvetanden. Ett koncept som i fiktionaliserad form ger upphov till en mängd möjligheter och fler möjligheter inuti möjligheterna. Här finns en försvarlig ytterligare potential att ta tillvara. Vilket förmodligen är meningen. Inte minst efter en säsongsfinal som skruvar upp spänningsnivån i taket och lämnar oss mitt i språnget mot en ny fas i fabulerandet.
”Severance” liknar verkligen inte allt annat i år (eller de flesta andra år). Och den gör sig troligen bäst genom att inte svepas rakt av under en helg, vilket jag definitivt inte heller gjort. Rollprestationerna visar att inte minst Patricia Arquette fortfarande har det. Det där. Eller kanske aldrig varit bättre. Serien är så full av självförtroende att den har råd att stoppa in Christopher Walken i en visserligen regelbundet återkommande, men ändå biroll. Och även om Adam Scott som den cerebralseparerade Mark är navet i narrativet så här långt, så blir jag mer och mer fascinerad av karaktären och kollegan Helly, spelad av för mig i princip okända Britt Lower. Helly introduceras i seriens första scener på avdelningen som ’nyseparerad’, alltså precis nyligen minnesdelad med stora svårigheter att integrera sig smärtfritt i systemet. Vi ser henne flitigt i rollen inne på företaget, men vem är hon utanför?
Och vem är vem egentligen? Allt kretsar kring identitet och om hur ett koncept som kanske kunde se ut som en önskedröm för vissa - något som i den bästa av världar skulle förenkla livet - i praktiken kan vara en fullständig mardröm. I ”Severance” kan det rentav utgöra ett diaboliskt kontrollmedel från andra ansiktslösa krafter som det företag vi fortfarande efter den här säsongen vet ganska lite om. Men förhoppningsvis får chansen att utforska mer i fortsättningen...
© Johan Lindahl2022-11-19