Succession - Säsong 2 (2019)
”NRPI”
Jag kände faktiskt lite som med ”The Leftovers”. Om första säsongen är såhär bra, vågar man då titta vidare? Tänk om den blir bara lite, lite sämre?
Men det blir den inte.
Andra säsongen av ”Succession” tappar inte bort Det Där Som Hände men förlorar inte heller skärpan och humorn. Det är gapskratt och magont några sekunder efter varandra. Ken som är helt blek och slagen och i princip säger ’Pappa vet bäst’ som svar på allt. Roman som kanske är kär, men fortfarande alltid har ett grovkornigt och märkligt fyndigt svar till hands, vad som än händer. Shiv, som kanske har chans på tronen och gillar tanken. Connor som får vittring på en ännu större tron, tror han i alla fall. Tom, så ambitiös och så ofta så avväpnande mänsklig. Greg som börjar bli slug och hungrig men fortfarande känns öppen som en bok. Och så Logan, som aldrig backar för en fajt.
Mer sällan men minnesvärt möter vi Logans gamle brorsa (James Cromwell) som kommer med de mest dräpande fördömanden av magnaten och sluter cirkeln till verkligheten och vår tids största problem: lögnerna som hindrar rätt beslut från att tas. Någon bestämmer att dessa lögner ska berättas och lögnerna har stora konsekvenser. ’Man kunde med fog säga att han är värre än Hitler.’ Och barnens mor (Harriet Walter), med gods i England och rikedomen för alltid säkrad. Hon kan förhandla sig till att de ska ses vid jul men om någon verkligen behöver hjälp så styr hon mästerligt bort från det jobbiga allvaret. ’Kanske ska vi diskutera det här över frukostägget?’
Handlingen kretsar mycket kring vem som ska köpa vem, som ett försök att förvärva ett mediehus med betydligt bättre trovärdighet än det Fox-liknande Waystar Royco. En ny spelare inblandad i den här affären jobbar sig snabbt upp mot toppen. Det förhandlas och grälas, sviks och närmas. Allt berättat med mästerligt bruk av corporate bullshit-lingo som en naturlig del av deras parlör och tonvis med dräpande satir om medialandskapet. Är ”We are listening” en bra slogan för ett företag vars konsumentutrustning kanske bokstavligen lyssnar på användarna?
Men hela tiden skruvas dramat åt. Ett besök hos en sörjande familj på engelska landsbygden ser på ett kontrollerat urstarkt sätt till att vi och andra inte glömmer bort saker som skett. Uttrycket ”less is more” har aldrig känts mer tillämpligt. Avsnitt åtta utgör ett mindre kulmen i sin egen rätt, med en storslagen hyllning till patriarken. Så mycket dålig stämning, så många skiftande känslolägen. Och Ken som rappar ... Men givetvis blir det fler kulmen. Och den jobbiga insikten att man hejar på fel personer när gamla synder hinner ikapp de osårbara smågudarna och de måste offra någon, eller ge upp. När Ken gör bra ifrån sig under ett utskottsförhör så är det dåliga nyheter för sanning och rättvisa men han behöver verkligen en liten seger och därför hejar man lite på honom ändå.
Det sista avsnittet är rena Agatha Christie. Ett antal potentiella personer samlas på en lyxbåt, men det handlar inte om vem som ’gjorde det’ utan vem som ska offras. Och en lösflugen, tanklös replik kan ändra allt. Ett magnifikt manusarbete leder fram till en perfekt överlämning till nästa (vid det här laget närmast nödvändiga) säsong.
Och var det ett litet leende jag såg i sista bildrutan...?
© Anders Lindahl
2021-10-16
Originaltitel: Succession - Season 2
USA, 2019
Skapare/show runner: Jesse Armstrong
Med: Brian Cox, Jeremy Strong, Hiam Abbass, Nicholas Braun, Kieran Culkin, Peter Friedman, Matthew Macfadyen, Alan Ruck, Sarah Snook
Genre: Drama, Komedi, Politik
Teman: Originalproduktion från HBO
Relaterat: Succession - Säsong 1 (2018)
Ingår i följande teman
