Succession - Säsong 1 (2018)

- Look, here’s the thing about being rich, it’s like being a superhero, only better.

Ännu en serie om de dysfunktionella, rika och mäktiga. Men det här är en av de bästa någonsin.

Trots producerande Ferrell / McKay ligger tonvikten mer på nervigt drama än komedi, men det är ändå tätt mellan replikerna som får en att brista ut i ett förvånat eller kanske rentav småchockat garv. Det landar ungefär mitt emellan ”The Righteous Gemstones” och ”Trust”. Och där har ni för övrigt två tips när ni bränt igenom de två första säsongerna av ”Succession” på några dagar och undrar vad ni ska se i väntan på nästa.

Patriarken Logan Roy, grundare av ett mediekonglomerat (inte olikt Fox) som trots en del gammalmodiga investeringar fortfarande är en maktfaktor, är i Brian Cox skepnad förstås en dominant figur, även tillfrisknande efter en stroke tidigt i serien som sätter oroliga krafter i rörelse. Är det dags att han avgår? Kan han tvingas? Kan han komma tillbaka på toppen? Och hur handskas alla barnen med en kejsare som byggde sitt eget imperium och är mer Gud än far. Och kanske tänker låta just dem ärva kronan...

Serien går raskt från roande och smått engagerande till totalt fängslande. Den utvecklingen går i takt med att man börjar känna att åtminstone en person i dramat är värd att bry sig lite om: mellansonen Kendall (Strong). Han är lite dramavarianten av Michael Bluth i ”Arrested Development” men med både höga ambitioner och drogproblem i sitt förflutna. Annars är bortskämdheten och egoismen förhärskande bland barn och ingifta i klanen Roy. Som Tom (Macfadyen i toppform), kapabel att leende se någon rakt i ögonen och blåljuga, och samtidigt själv bedragen och lite patetisk. Hans trolovade, Logans enda dotter Shiv (Snook), fokuserar på politiken (på fel sida rentav) men är nog inte helt ointresserad av tronspelet. Roman (Culkin) tar inget på allvar, en känsla som återgäldas av alla runt honom, men den frispråkiga citatmaskinen ruvar förstås också på en slags ambition. Connor (Ruck) går sin egen väg, men det betyder inte att han är klokare än de andra. Kanske tvärtom. Nykomlingen vid hovet, slutligen, den tafatte unge Greg – sonson till Logans arge storebror – blir oförhappandes inblandad i diverse hemligheter och därmed förstås en potentiell maktfaktor.

Många tillspetsade karaktärer slåss om uppmärksamheten, båda tittarnas och Logans. Men grejen är att ingen definieras bara av sina goda eller dåliga sidor. Hemligheten är att man ofta inte vet vad någon ska göra i en given situation. Deras förmögenhet och därmed osårbarhet ger dem och manusförfattarna handlingsfriheten att ständigt överraska. Det skapar oro av bästa sort.

Ungefär halvvägs kulminerar en pyrande konflikt i det kanske mest spännande styrelsesammanträde jag sett (ja, du läste rätt) men serien tappar inte ångan efter det. Istället är det nu som de mer och mer blir människor allihop och många visar bättre sidor. Delvis.

Jag vill ogärna spoila med för mycket detaljer. Se den. För dialogen och de härliga rolltolkningarna. För det grymt underhållande porträttet av det dyra, men kanske inte alltid så goda, livet där privilegiet är något självklart. Det är en djärv och oförutsägbar serie men med en obönhörlig riktning mot ett säsongsslut som känns lika självklart som svårsmält.

© Anders Lindahl
2020-01-23

Originaltitel: Succession - Season 1
USA, 2018
Skapare/show runner: Jesse Armstrong
Med: Brian Cox, Jeremy Strong, Hiam Abbass, Nicholas Braun, Kieran Culkin, Peter Friedman, Matthew Macfadyen, Alan Ruck, Sarah Snook

Genre: Drama, Komedi
Teman: Originalproduktion från HBO

Relaterat: The Righteous Gemstones: Säsong 1 (2019) Trust (2018)

Ingår i följande teman

Sök