Trust (2018)

Vem kan man tro på - när släkten är så här?

- De är inte normala, Gettysläkten. Jag vet att de verkar normala, men det finns något rent djuriskt hos den gamle.

En ung tänkbar tronarvinge har tagits om hand av förmodat kriminella element. Ett oljeimperium är i gungning. Eller är det? Hur kommer den mäktiga familjen och inte minst dess självklare ledare, en åldrande patriark, att reagera? Jodå, det här hände tydligen i början av 1970-talet.

Prata direkt in i kameran och förklara lite historia för publiken? En gimmick eller fortfarande fräscht i rätt sammanhang? I alla händelser inleds det andra avsnittet av ”Trust” med en sådan fjärdeväggbrytande monolog efter lite skottlossning i Rom. Patriarkens hantlangare Fletcher Chace (spelad av gamle äventyrshjälten Brendan Fraser) utstyrd i cowboyhatt river av lite 1900-talshistoria så där lagom nonchalant. Vilket leder fram till insikten att 1973, då seriens handling utspelas, inte var något vidare år för världen i allmänhet utan mest eländigt på alla sätt. Att den cowboyaktige Chaces framfart i Rom på jakt efter ledtrådar ackompanjeras bitvis av Morricone-liknande västernmusik är en liten kul detalj. Liksom det flitiga användandet av splitscreen som vi ser skapa en för ändamålet passande sjuttiotalskänsla. Men stilistiken skiftar ganska dramatiskt mellan avsnitten.

Perspektiven skiftar. Vi forslas regelbundet till Italien där arvingens kidnappare diskuterar vad de ska göra med sitt kap. Förhållandena kring själva kidnappningen är för övrigt inte helt okomplicerade. Vi tillåts också närstudera kompetensen hos de drivande förövarna och deras underhuggare. Alla hantlangare är inte bland de skarpaste knivarna i lådan. Och vad händer på storgodset i Storbritannien under tiden? Hur intresserade är stormrike patriarken J. Paul Getty (en konstant elegant odräglig Donald Sutherland) och hans koncern av att få tillbaka den unge möjlige arvtagaren? Säkrast att säga 'möjligen', eftersom det är oklart om Den Gamle verkligen vågar överlåta sitt livsverk till någon efterlevande ens efter att han själv någon gång går i graven.

Art of the deal, som Mr Trump brukar tjata om. Getty uppvisar en intressant förhandlingstaktik. Första rejäla budet från kidnapparna är lösensumman 17 miljoner dollar. Motbudet blir - 600 dollar plus omkostnader. Något som kan svälla ut till betydligt mer med tanke på italiensk skattelagstiftning visserligen, sägs det. Men ändå. Lite skillnad. De stora dragen och lite mer än så om vad som verkligen hände kan man om man så vill googla sig fram till. Är det värt det? Kanske var det här en mer omvälvande händelse för dem som uppnått mogen ålder när det var aktuellt. Nu är det i alla fall en intressant historia med flera vändningar och vridningar.

De rika, som i det här fallet superrika över alla bräddar, kan vara svåra att identifiera sig med när de hamnar i centrum av en story, av någon anledning. Det hänger på styrkan hos skådespelarna och det allmänna hantverket att göra dem värdiga vårt engagemang. Och vad gäller porträtteringarna av personerna är det inga sådana problem. Sedan underlättar det väl att de flesta berörda egentligen inte vältrar sig i sedlar utan av olika anledningar lever mer ordinära liv. Det är framför allt en person som kontrollerar alla tillgångar. Patriarken. Klanledaren. Gudfadern. Den åldrande titanen. Som ingen älskar men alla fruktar eller på något sätt motvilligt respekterar. En av de underförstådda poängerna verkar också vara att markera de skönjbara likheterna mellan den internationelle företagsmagnaten och en lokal maffialedare. Strukturerna är sig ganska lika. Även deras underhuggare kan hitta gemensamma nämnare sinsemellan.

Du kanske inte kan vara helt normal eller mänsklig om du ska bli så framgångsrik som patriarken i den här mäktiga klanen. För det slås fast här, att pengar framförallt ger makt. Det är liksom det som är grejen. Makten ger mer tillfredsställelse än allt annat man kan göra med pengarna. Och Sutherland är som klippt och skuren för sådana roller. Serien är i regel som mest lågmält hotfull när han är närvarande. Du vet aldrig riktigt vad han ska ta sig till.

Följetongen förflyttar alltså fokus fram och tillbaka mellan olika intressenter. Även den italienska klan som lagt beslag på miljardärsarvingaren synas närmare i sömmarna och visar sig inte bara bestå av en hoper hänsynslösa gangsters utan har fler lager än så. En del av seriens ambitionspaket verkar vara att säga något om familjer i allmänhet. Här finns bland annat en middagsscen i samband med en ung pojkes konfirmation, där slitningarna och spänningarna inom den inblandade italienska släkten speglas.

Historien är alltså byggd på en verklig historia och berättas omväxlande braskande och mer behärskat, med många stilistiska finesser längs rutten.Var den värd att berätta? Det tycker jag, trots en smula tvekan kring det väl tilltagna tidsomfånget. Helheten är stark och inte minst avslutningen kombinerar förtätad spänning med tankeväckande reflektioner kring vad som får världens hjul att snurra. Titeln anspelar kanske delvis på Trust Funds, familjefonder med ansenliga summor som är viktiga i sammanhanget, men den djupare betydelsen borde handla om det där med att lita på varandra. Vad som håller ihop en familj eller en grupp relaterade människor överhuvudtaget. Finns det där eller finns det inte - förtroende, respekt och något djupare som binder dem samman?

© Johan Lindahl
2018-11-05

Originaltitel: Trust
USA/Storbritannien, 2018
Regi: Danny Boyle Susanna White m fl
Skapare/show runner: Simon Beaufoy
Med: Harris Dickinson, Donald Sutherland, Hilary Swank, Luca Marinelli, Anna Chancellor, Brendan Fraser, Silas Carson, Michael Esper, Francesco Colella, Hannah New, Nicola Rignanese, Sarah Bellini, Laura Bellini, Charlotte Riley,

Genre: Drama, Historia, Kriminalfilm, TV-serie

Sök