Be my voice (2021)
"Om alla planterar ett frö ..."
I Iran är det mot lagen för kvinnor att visa håret. På riktigt mot lagen; män på gatan ser det som sin plikt att mästra och skälla (eller värre) och fängelsestraff är också en realistisk fara. I protest spelar kvinnor in videoklipp på när de bryter mot denna lag. Och kanske även cyklar, ett annat brott! De skickar dem till Masih Alinejad som lever i exil i USA och med fyra miljoner följare på Instagram kan vara deras röst.
Hon har mycket gemensamt med filmaren Nahid Persson, som levt i exil ännu längre och väckt samma regims vrede med filmer som ”Prostitution bakom slöjan” och ”Drottningen och jag”. Här möts de i en film som är till hälften en hyllning till mänskligt mod, till hälften en dom över mänsklighetens mindre vackra sidor.
Konsekvenserna för denna till synes harmlösa, rentav charmiga, civila olydnad kan bli mycket allvarliga och vissa klandrar Masih för hennes uppmuntran. Hon är benhård i sin uppfattning att de är medvetna människor som tar sina egna beslut, att det här är
rätt, men hon tar samtidigt in allt. De hemska nyheterna om arresteringar, syraattacker, kritiken, hoten. Hon lever i en ständig ström av rapporter och meddelanden som hade överväldigat de flesta på nolltid. Hennes föräldrar, kvar i Iran, ger henne knappast något stöd och brodern tar en stor risk genom att backa henne.
Det här är en tung film som väcker frustration och ilska. Den är full av småaktiga män (ledare såväl som mannen på gatan) som insisterar på att skapa stora tragedier, och andra länder gör inte mycket för att hjälpa till att sätta tryck när iranierna själva riskerar allt. Svenska politikers besök i Iran får exemplifiera hur man enligt Nahid normaliserar det oacceptabla. Det handlar mot slutet också om förtrycket i Iran i allmänhet, inte minst massprotesterna 2019 där hundratals civila dog.
Men filmen är också inspirerande och full av energi. Energin kommer till 90% från Masih, som skyndar, videochattar, sjunger och dansar sig igenom liv och arbete (de två kan inte urskiljas från varandra). Hennes make stödjer henne fullt ut, men med en betydligt mer stillsam framtoning. Det är i förbifarten ett rörande porträtt av ett par som lever mitt i stormen. Hennes trädgård är en oas och hon har en vän som hon alltid kan hälsa på och som tar emot med en kram. Med jämna mellanrum sjunker hon ändå bokstavligen ner på golvet, när det bara blir för mycket. Och sedan är hon igång igen. Hon har bara ett liv, konstaterar hon. Hon tänker inte leva det i skräck.
FOTNOT
Sedd (streamad) under Göteteborg Film Festival 2021 påminner delar av denna film, som när statens hejdukar skjuter på demonstranter från taken, starkt om en annan festivalfilm: ”
Kamrater”. Denna handlar dock om 60-talets Sovjet. The more things change, the more they stay the same.
© Anders Lindahl2021-02-04