Kamrater (2020)

Arbetare, förena er! Men inte här och nu!

4 russin

Det börjar soligt och ganska mysigt. 1960-talets Sovjet. Lyuda, själv partifunktionär och älskarinna åt en annan, hämtar de relativa lyxransonerna i lokala butiken i staden Novotjerkassk medan de andra medborgarna oroligt köar för sin andel. Det går rykten om kommande oroligheter, men i Sovjetunionen svälter väl ingen?

Lyuda har en dotter som jobbar på fabriken. Hon har fått veta allt om Stalins illdåd men mamman har svårt att acceptera att han numera ses som ond. Övervakning av medborgarna och deras förflugna kommentarer är dock en självklarhet även med nya ledare. Kommittén som Lyuda ingår i har bland annat som uppdrag att skola medborgarna i rätt tankar och rapportera fel tankar i tid.

Uppenbarligen har de misslyckats. När arbetarna på fabriken plötsligt strejkar blir det snabbt något av en nationell angelägenhet. Att det är deras socialistiska rättighet är plötsligt inte självklart. Självaste Chrusjtjov sägs följa utvecklingen. Arbetarna är arga och de lokala topparna är skärrade och vilsna. Ironiskt nog går tankarna till USA och stormningen av Capitolium. Lyuda är av åsikten att hårda tag är den enda lösningen; hon är rentav betydligt mer hårdför i sin retorik än den general som är starkt emot att beväpna militären för att bekämpa upproret. Det är tilltalande svårt att enkelt peka ut bov och hjälte i det här verklighetsbaserade dramat, och Lyuda kommer snart få anledning att tänka om.

Kravaller och krypskyttar. Spioner bland demonstranterna med små kameror. Det eskalerar snabbt. Den lokala kommitten undviker konfrontation och ansvar och förlitar sig på styrkorna utifrån. I kaoset som följer försöker hon hitta sin dotter. Outtalat gnager frågan: var det hon som med några ogenomtänkta ord fick det att gå så långt? Tillsammans med en påfallande mänsklig KGB-officer letar hon efter sin dotter i filmens sista och mest känslosamma kapitel, samtidigt som nedtystningen drar igång med iskall effektivitet. Sjukhuspersonalen skriver på sekretessavtal, torget ska asfalteras eftersom blodet inte går att tvätta bort, misstänkta demonstranter förs bort eller skjuts. Far passar på att ta bladet från munnen om andra händelser i statens ärorika förflutna. Allting har förändrats. Och instucket mitt i det hela små glimtar av sovjetisk propaganda, de som i början känns lite ostalgimysiga men får en allt bittrare smak.

"The Death of Stalin" och "Tjernobyl" är intressanta referenser men det här är en inhemsk produktion, regisserad av gamle Andrej Kontjalovskij, som jobbat med storheter som Tarkovskij men även regisserat "Runaway Train" (och "Tango & Cash!"). Han har gjort en kontrollerad indignationsfilm av en kaliber som jag ärligt talat inte trodde ryssar kunde eller fick göra längre. Men de har rentav valt ut den som sitt Oscar-bidrag. Hade de tagit samma beslut i skrivande stund, när tusentals fredliga demonstranter fängslas på Rysslands gator? Man kan ju undra. Men det kanske är en del av spelet, att säga ”gamla tiders förtryck var illa, vårt är mycket finare och bättre...”

Hur som helst: detta uppenbart påkostade, gediget gjorda och (med en favoritfestivalformulering) drabbande drama är både starkt och imponerande. Filmad i gnistrande svartvitt, i format 4x3 rentav, kunde det här rentav vara en film som förbjudits av regimen och mirakulöst överlevt ett drygt halvsekel i ett valv någonstans, för att hittas när den fortfarande känns sorgligt aktuell.

© Anders Lindahl
2021-02-02



Originaltitel: Dorogie tovarishchi! / Dear Comrades!
Ryssland, 2020
Regi: Andrej Kontjalovskij
Med: Julia Vysotskaya, Vladislav Komarov, Andrei Gusev, Yulia Burova, Sergei Erlish

Genre: Drama, Historia, Politik
Teman: Göteborg Film Festival 2021


Ingår i följande teman


Göteborg Film Festival 2021





     

Dela |