Livet är underbart (1946)

“Isn’t it wonderful? I’m going to jail!”

En svartvit film från 1946 om en självuppoffrande man som alltid låter andras behov gå före hans egna drömmar, och med ett stort inslag av bankaffärer. Det låter inte som ett självklart recept på en tidlöst gripande och roande familjefilm. Men det är det.

I lilla staden Bedford Falls tänker en man ”kasta bort Guds största gåva”, får en ängel veta i filmens enkelt visualiserade inledning. Ängelns uppdrag är att få honom på rätta tankar igen. Men först måste han få veta mer om ämnet för räddningsaktionen, detta i form av en lång tillbakablick på dennes liv vilken utgör drygt halva filmen.

George Bailey blir döv på ena örat redan som nioåring när han räddar sin lillebror från att drunkna i en isvak. Och på den vägen fortsätter det. Han hindrar en sörjande apotekare från att av misstag förgifta en patient och tar sedan stort ansvar i pappas bank. Denna bank är för övrigt vanligt folks enda chans till ett värdigt liv i en stad där girigbuken Potter annars äger allt. Tänk Joakim von Anka möter mr Burns.

Den här filmen gjordes under en tid när ohöljd kapitalism kunde få överraskande rejäla snytingar på vita duken, och hade den gjorts idag hade väl tyckarstjärnorna på vissa amerikanska kanaler avfärdat den som 'liberal leftism' eller värre. En rimlig chans för alla? Vansinne! Samarbete och gemensamt förtroende som bot mot en förmögen och själlös man som vill äga allt? Kommunism!

Men den känns förstås inte som en politisk film i första hand, och den handlar inte om felfria helgon. Att Bailey inte är perfekt och präktig men motvilligt gör det som är mest till nytta för andra (tills han brister helt) är en av filmens många styrkor. Att han spelas så naturligt och levande av James Stewart i både tramsig ungdom och som bitvis förbittrad vuxen är en annan. Den nämnde och totalt girige Potter (Lionel Barrymore, från en ikonisk skådespelarsläkt som sedermera skulle inkludera en viss Drew) är faktiskt ännu en - så dräpande konsekvent i sitt människoförakt och så välformulerat skarpsynt i sina försök att dra ner Bailey till sin nivå. Donna Reed är förstås också ett trumfkort som Mary, Georges ljuva men knappast spaka käresta och sedermera fru. Deras bröllopsnatt i ett läckande ruckel är som en ännu finare uppdatering av den där scenen i Chaplins ”Moderna tider”. De tu har just avstått från sin resekassa för att rädda stan och får nöja sig med posters från andra länder som utsikt.

Några resor blir det aldrig för den tilltänkte äventyraren. Det kommer alltid något viktigt emellan. Framgången och pengarna kommer bara till andra. George är inte bitter, och han är respekterad och omtyckt i hela staden, men man anar hur det börjar tära på honom. Allt rasar strax före jul när en slarvig anställd slarvar bort flera tusen dollar och riskerar att förstöra allt de byggt upp under så mycken självförsakelse. Scenen hemma hos familjen där han inte ens försöker hålla god min och till slut försvinner ut i julnatten är helt mästerlig och oerhört stark.

Dags att ge upp? Hade inte allt varit bättre utan honom? Dags för den osannolike ängeln Clarence (Travers) att ingripa innan George hoppar från bron. I en ikonisk och ofta imiterad händelsekedja får han sedan se hur staden hade varit om han aldrig fötts.

Det som följer är synnerligen Hollywood, på ett väldigt bra sätt! Sett ur sitt sammanhang kanske finalen framstår som parodiskt smörig, men mot bakgrund av allt som hänt innan är den underbar.

© Anders Lindahl
2021-12-23

Originaltitel: It's a Wonderful Life
USA, 1946
Regi: Frank Capra
Med: James Stewart, Donna Reed, Henry Travers, Lionel Barrymore, Thomas Mitchell, Beulah Bondi, Frank Faylen, Ward Bond, Gloria Grahame

Genre: Drama, Romantik

Relaterade artiklar
Julefilm

Sök