Mank (2020)

Rappt, svartvitt, politiskt, mänskligt

Det försupna, provokativa snillet som skrev världens kanske mest hyllade film känns som en solklar drömroll för Gary Oldman (bland många, förstås) nu när jag sett filmen, men det är inte så att jag någonsin anat potentialen i det här verklighetsdramat förut. Jag måste erkänna att jag inte funderat över vem som utöver Orson Welles själv författade manuset, och under vilka omständigheter, under någon av de ganska många gånger jag avnjutit den odiskutabelt fantastiska ”Citizen Kane”, men svaret är intressant på många sätt och ger plats för oväntat politiska inslag från Hollywood under förkrigstiden.

Med några återkommande tidshopp och David Finchers hela kompetens presenteras en tid där studiosystemet regerar ohotat i Hollywood och en socialist är nära att bli vald till Kaliforniens guvernör, de märkligt bekanta kampanjer som skapas för att sätta stopp för honom, en stormrik tidningsmogul med en ung älskarinna vars filmkarriär han vill främja och en manusförfattare som känner dem båda men är beredd att offra dem för ett fantastiskt manus.

Herman J. Mankiewicz, korrespondent och dramakritiker före manusförfattandet, är inget helgon. Han är svår och principfast, dräpande cynisk och självdestruktiv. Hustrun (Middleton) omnämner han med nästan lättvindig självkritik som ’stackars Sarah’. Manuset författar han efter ett benbrott från en sjuksäng i ett hyrt hus ute i ingenstans, dit unga radiogeniet Orson Welles skickat honom tillsammans med bland annat en sekreterare (Collins) med en make i kriget och en kokerska som står i stor tacksamhetsskuld till honom. Under dessa omständigheter ska ett manus skrivas som många redan anar är potentiellt sprängstoff. Den åldrade och sjuklige William Randolph Hearst må tidigare ha sett honom mest som en underhållare vid middagsbjudningarna (tills han går alldeles och minnesvärt för långt i en fantastisk scen mot slutet) men Marion Davies ser honom som en vän. Och alla drar lätt paralleller mellan dem och den förmodat fiktiva berättelsen om Charles Foster Kane, krösusen som vill älskas av alla och ger sig in i politiken. Givetvis drar vi lika lätt paralleller till vår tid.

Det är mycket som lämnas upp till tittaren att ha åtminstone en grundläggande koll på, inte minst filmen ”Citizen Kane”. Här kommer inga pedagogiska sammanfattningar av handlingen och dess teman. Har du inte sett den så kommer mycket av ”Mank” gå dig förbi, men å andra sidan kanske du blir inspirerad att äntligen ge denna klassiker en välförtjänt chans. Orson, underbarnet som med denna toppade filmkarriären från start och sedan ’arbetade sig neråt’, som han själv uttryckte det, är en ofta avlägset anad karaktär, lite som Jesus i ”Ben-hur” (antingen min bästa liknelse någonsin eller min allra sämsta). Bilden som ges är knappast positiv och vad gäller just manuset är det ingen tvekan om var ”Mank” lägger äran. Redan i slutet av filmen ses en splittring mellan regissör och manusförfattare och debatten har fortsatt sedan premiären, där kritikerikoner som Pauline Kael har lagt mycket krut på att reda ut vem som ska ha mest cred. Men att ”Citizen Kane” fortfarande ofta utses till världshistoriens bästa film har förstås fler skäl än det omtvistade manuset, kan man väl passa på att nämna.

”Mank” är inte världshistoriens bästa film men definitivt en av de bästa som släppts detta märkliga år. Här finns så mycket att gotta sig åt. Rapp men mänsklig dialog, ikoniska studiomän i mer eller mindre smickrande sammanhang, ljuvligt svartvitt foto och påfallande jazzig musik från radarparet Reznor/Ross. Oldman är givetvis briljant, men många andra gör avtryck. Som Tom Pelphrey (mest minnesvärd i tredje säsongen av ”Ozark”) i en fin roll som Manks bror och Amanda Seyfried som Marion Davies. Och givetvis Dance, som osar behärskat arg allsmakt som Hearst, en insats inte alls olik paradrollen Tywin Lannister. Det är en härlig film, både rolig och djupt allvarlig.

Vem har skrivit manuset då? Jag är glad att du frågar. Det är faktiskt David Finchers pappa, Jack Fincher. Tanken var ett det skulle filmas redan på 90-talet, med Kevin Spacey och Jodie Foster.

Sedan får man väl förmoda att några fler har varit inblandade i författandet …


FOTNOT
Ibland tar fiktionen över verkligheten mer än någon egentligen tänkt sig. Bilden av Marion Davies präglades sedan för alltid av hennes förmodade alter ego i ”Citizen Kane”, till den grad där regissören själv senare fann sig manad att upphöja henne och påminna om hennes bedrifter. Hon kanske förtjänar en egen biopic nu, eller åtminstone en ambitiös dokumentär i stil med Hedy Lamarr-porträttet ”Bombshell”.

© Anders Lindahl
2020-12-19

Originaltitel: Mank
USA, 2020
Regi: David Fincher
Med: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins, Arliss Howard, Tom Pelphrey, Sam Troughton, Ferdinand Kingsley, Tuppence Middleton, Tom Burke

Genre: Drama, Politik
Svensk biopremiär: 2020-12-04
Teman: Meta Originalproduktion från Netflix

Relaterat: Citizen Kane (1941)

Ingår i följande teman

Sök