Citizen Kane (1941)

En skön rulle

När man skriver om "Citizen Kane" (ibland känd som "En sensation" här i Sverige) hör det till gott skick att ge den maxpoäng, i den mån man alls kan anse sig värdig att sätta något så simpelt som poäng på denna megaklassiker. Till saken hör dock också att den är helt suverän.

Medges ska att hälften av fröjderna i Orson Welles långfilmsdebut från 1941 väl mest lockar de riktigt filmintresserade. Att diskutera skärpedjup och bildkomposition med någon som undrar om den är värd att se på tv istället för Van Damme-rullen som samtidigt går på femman är knappast meningsfullt. Kane är onekligen stämplad som mästerverk mycket på grund av det tekniska. Det känns inte som om det finns en enda ruta i filmen som inte är noggrant planerad och helgjutet skapad, från vinklar och val av objektiv till raffinerade sammanslagningar av olika bilder, gjorda med gammalmodiga medel men fortfarande grymt läckra.

Jag kan förstå de som hävdar att "Citizen Kane" bara är just en uppvisning i filmkonst, dubbelt imponerande av en regissör som endast var 25 fyllda vid tillkomsten och tidigare arbetat med teater och radio, frånsett ett par kortfilmer. Det finns de som tycker att filmen i sig är kall och föga gripande. Men för mig blir den ganska cyniskt berättade historien om megarika tidningsmagnaten Charles Foster Kane (spelad av Welles själv och gravt inspirerad av verklighetens William Randolf Hearst) ändå fängslande. Hans enorma ego, hans blandning av intelligens och dumdristighet och hans stora behov av att bli omtyckt, parat med en förstummande brist på insikt om vad kärlek egentligen är, gör honom intressant.

Den nästan parodiskt förmögne Kane, som presenteras i en fantastisk inledande journalfilm, dör på sitt enorma gods Xanadu, ett konstgjort berg som han låtit uppföra och prytt med byggnader, konstverk, statyer och exotiska djur från världens alla hörn. Efter en misslyckad politisk karriär och en betydligt mer lyckad karriär som opportun tidningsboss är han en angelägenhet för hela nationen och reportrarna försöker sammanfatta hans liv. Nyckeln antas ligga i hans sista ord, "rosebud", och en journalist söker upp personerna i Kanes liv för att ta reda på vad som kan menas med detta. Här tar filmen nästan form av en detektivhistoria i bästa film noir-stil, komplett med coola och cyniska repliker, samtidigt som den är mycket mer. Frågan är här inte varför han har dött, utan vad han levde för.

Kanes historia berättas okronologiskt utifrån de bitar i pusslet som tillförs av de intervjuade personerna och gradvis formas bilden av en sammansatt person som genom slumpen blivit oerhört förmögen och redan som barn fick lämna sina nyrika men enkla föräldrar för att få den fostran som anstod honom. I en blandning av ansvarslösa infall och engagemang blir han - mest tack vare pengarna förstås - en av landets viktigaste personer, som i ett filmklipp exempelvis ses stående bredvid Hitler - en bekantskap han givetvis senare avfärdar som ett misstag. Han förvandlar tidningen han tar över till en blaska med betoning på skvaller, men låter också tidningen ta ställning i tidens alla frågor. Ett tag verkar han på god väg att bli guvernör (med vägen mot Vita Huset öppen) men sabbar det genom en oförsiktig kvinnobekantskap. Kane är en man som gör allt för att synas och gillas, men som man aldrig riktigt lär känna.

Orson Welles spelar denne karaktär med samma pondus som han regisserar och producerar, och med hjälp av skicklig sminkning blir han under filmens gång allt äldre och bittrare på ett sätt som borde imponera på även dubbelt så gamla skådisproffs. Även om Welles bidrog med stor filmkonst även långt senare var detta givetvis toppen på hans karriär. Som han själv uttryckte det "jag började på toppen - och arbetade mig nedåt". Med lite god eller ond vilja kan man kanske se paralleller mellan hur Welles började starkt och sedan krånglade till det för sig och Kanes väg från munter ung man med allt förspänt till rik, bitter gamling som glömt sina gamla drömmar och ambitioner.

Rikedom gör en inte lycklig, kan man i alla fall raskt konstatera när man ser filmen, men den är betydligt mer komplicerad än så. Är Kanes kamp för den lilla människan bara ett sätt att få uppskattning, eller brinner han faktiskt för arbetarklass och medelklass? Vad känner han egentligen för sin andra hustru? Vill han bara återupprätta sig själv genom att försöka förvandla henne till en respekterad sångerska, eller finns det några äkta känslor där? Alla i filmen har sin egen åsikt om Kane, och själv gömmer han sig bakom stora gester och bestämda men ofta ologiska åsikter. Det finns inga enkla svar och det är en av filmens stora förtjänster. Den är intelligent, välspelad (till stor del av filmdebuterande skådespelare) nyanserad, med lysande och ofta rolig dialog mellan intressanta karaktärer. Utan tvekan är det fantasin och ambitionen i bildberättandet som har givit filmen stor del av dess legendstatus, men till syvene och sist är det lika mycket en fascinerande historia om en fascinerande person. Maxpott, som sagt, till en film som inte bara tål att ses om otaliga gånger utan rentav kräver det.


Trivia 1:
Ibland skriker någon argt:
"Hur kan de veta vilka som är Kanes sista ord!? Sjuksköterskan kommer ju in i rummet först efter att han viskat 'rosebud' och tappat glaskulan i golvet. Ju!"
Men det är ju faktiskt den kallsinnige butlern Raymond som hör de sista orden, vilket man dock får veta först mot slutet av filmen, i en scen som inte alls lägger sig på minnet på samma sätt som sköterskan sedd genom skärvorna av den glaskula Kane tappat med sin sista suck.

Triva 2:
"Citizen Kane" är klippt av ingen mindre än Robert Wise, den märklige man som senare regisserade mästerverk som "The Haunting" och... andra filmer som "Sound of Music".

Triva 3:
Musiken är skriven av Bernard Herrmann, om någon tycker att de dramatiska stråkarna ofta för tankarna till Hitchcock.

Trivia 4:
Filmen "RKO 281" handlar om skapandet av just Citizen Kane.

© Anders Lindahl
2002-04-03

Originaltitel: Citizen Kane
USA, 1941
Regi: Orson Welles
Med: Orson Welles, Joseph Cotten, Dorothy Comingore, Agnes Moorehead, Ruth Warrick, Ray Collins, Erskine Sanford, Everett Sloane, William Alland, Paul Stewart, George Coulouris, Philip Van Zandt, Georgia Backus, Harry Shannon, Buddy Swan

Genre: Drama, Mystery

Relaterat: RKO 281 (1999)

Relaterat ur russinbloggen
2002-04-03: Citizen Kane extra aktuell
2007-06-29: Kane fortfarande kung

Sök