Den tysta flykten (1972)
Botanist långt borta i solsystemet
Ett jätteskepp, designat för funktion snarare än estetik men givetvis med de oslagbara inredningar som sjuttiotalets sci-fi var så generös med, seglar genom rymden. I tre domer finns träd, växter och till och med små djur. Det befinner sig en bra bit från jorden, nära Saturnus närmare bestämt, och ingår i en större flotta.
Besättningen är ytterst spartansk och det är egentligen bara Lowell (Dern) som bryr sig om uppdraget: att vårda jordens sista växter. De tre andra tävlingsåker i små elbilar genom korridorer och hangarer och rentav över rabatterna, och verkar mest fördriva tiden. Lowell är enkelt uttryckt utanför gänget men lite för kaxig för att sammanfattas som mobbad, och de är trots sina brister inte riktigt mobbare. Bara enkla personer som tänker smått. Han skäller ut dem och deras nonchalanta inställning i en smittande predikan om forna tiders gröna dalar och de lyssnar med uppriktig oförståelse. De klarar sig gott med sin syntetiska mat. Vem bryr sig om ifall något är odlat?
När budet plötsligt kommer om att förinta den oersättliga lasten blir tre av fyra besättningsmän glada. De får åka hem tidigare! Den fjärde reagerar annorlunda ...
Det slår mig vid första omtitten på kanske ett par decennier hur mycket av det dramatiska krutet som bränns redan innan halvtid. Vad finns det kvar att jobba med, kan man undra, efter några synnerligen drastiska twistar? En hel del, visar det sig.
I närheten finns till exempel flottan, som är i löpande kontakt med Valley Forge, växtskeppet, och måste föras bakom ljuset under stressade former. Lowell är också skadad och måste anlita skeppets små söta robotar för operation.
Till stor del är detta ett statement, en ”miljömuppsfilm” helt utan gosig allsång, som känns lika slagkraftig som fascinerande.
Inverterad inspiration till ”Wall-E” och kanske en Barbapapa-bok jag läst hundra gånger för mina barn? Bra är det i alla fall. När en effektspecialist regidebuterar blir det ofta just effekter av det hela men Douglas Trumbull (vars arbete inkluderar ”2001”) vill mer, och själva effekterna är klart mindre imponerande än i Kubricks epos. På 90 minuter hinner han berätta sin historia, utan att stressa, och ändå skapa stämning. Att rymden utanför ofta är påträngande nära utanför domens rundade glasväggar ger en säregen känsla av både frihet och hot.
Tonen är slående behärskad. De dramatiska stråkarna lyser mestadels med sin frånvaro, istället är det en Joan Baez-låt som sätter stämning och tidsanda. Skådespeleriet är naturligt från den lilla ensemblen, och inte minst Dern. En lång tagning med bara hans ansikte där han visar att hans handlingar verkligen påverkat honom sätter sig på minnet. De flesta skulle nog inte kalla honom galen. Lite kufisk, men mestadels högst begriplig.
Den ensamma människan i rymden är alltid ett intressant ämne, med senare exempel i ”Moon” och ”Passengers”. Ironiskt nog blir ett tag botanistens enda egentliga sällskap ett par robotar, som han döper om till mänskliga namn och lär spela kort. Dessa blir snabbt sanna karaktärer. Själva syftet, skogen i rymden, glöms dock inte bort och själv blir man smått förundrad när man inser vilka mirakel som växer överallt kring oss, och som vi tar för givna. Poängen går hem.
Slutet är sådär härligt kluvet som det ofta fick vara i den här tidens filmer. Man får själv välja i vilken grad det är sorgligt eller hoppfullt och kan i alla fall konstatera att sådana här filmer är väl värda att återbesöka i bland.
Fotnot:
Det är ett intressant tankeexperiment att bestämma sig för att den ett år yngre ”Soylent Green” är andra sidan av myntet. ”Samtidigt på jorden”, liksom …
© Anders Lindahl
2020-09-21
Originaltitel: Silent Running
USA, 1972
Regi: Douglas Trumbull
Med: Bruce Dern, Cliff Pots, Ron Rifkin, Jesse Vint
Genre: Drama, Sci-fi
Teman: 70-talsvecka 2020
Relaterat: Soylent Green (1973)
Ingår i följande teman
