Soylent Green (1973)

Intressant dystopi med bortslarvad final

Två av historiens mest berömda twistfilmer har två saker i övrigt gemensamt: Charlton Heston och det faktum att deras twistar kanske inte överraskar alla. Men här gäller det att gå varligt fram. Man ska aldrig förmoda att en "uppenbar" överraskning är uppenbar eller förut känd för alla, eller ens att det har med smarthet att göra. Härmed utlovar jag därför att inte anta att du "redan vet" och att anta att du helst vill veta genom att se filmen (eller eventuellt läsa Harry Harrisons roman), inte genom min omständliga och vindlande prosa. Följande tål dock att avslöjas:

USA 2022. Al Gores varningar har gått ohörda och jordens befolkning lever en miserabel tillvaro på grund av växthuseffekten. Böcker, och därmed läskunnighet, är sällsynta grejer. Mat är en ännu viktigare bristvara som jätteföretaget Soylent tillhandahåller i trist format under påhittiga namn som Red, Yellow och den allra senaste produkten Green. Det smakar inte mycket, men det är bättre än inget. En bit kött är värd sin vikt i guld, om inte mer, människor bor i stillastående bilar mitt på huvudlederna eller ihopträngda i trapphus eller kyrkor förutom de lyckligt lottade som har en lya.

En alldeles särskilt fin lya har herr Simonson (Joseph Cotten) och en söt "möbel" (attraktiv kvinna som ingår i lägenhetens övriga lockelser) men särskilt lycklig verkar han inte för det, ens när han ger sin möbel ett stiligt arkadspel. När en mördare smyger in för att mörda honom gör han inte nämnvärt motstånd. Han inser att han måste tystas, och har för mycket heder för att själv hålla tyst.

Vardagskorrupte men principfaste Thorn (Heston, ständigt denne Heston) är snuten som kommer till platsen och utöver att fylla ett örngott med värdesaker (som grönsaker och konjak) också snubblar på ett chockerande fall, vars lösning alltså är en av filmhistoriens mest berömda överraskningar - i den mån den alltså överraskar. Lite efterforskningar av Thorns inneboende "bok" (läskunnig assistent) för dem närmare sanningen.

Det finns mycket att gilla med "Soylent Green", förutom det uppenbara skälet att den är cynisk scifi från 70-talet. Exempelvis alla små detaljer som påminner både dåtidens och nutidens tittare om att vi faktiskt har en hel del att förlora (hur mycket vi än klagar), introt som tar oss igenom 1900-talet med stillbilder och Ken Burns-övergångar i massor, den där institutionen för att värdigt få somna in till klassiska toner och fina filmklipp, de där skoporna som man städar bort bråkiga folksamlingar med och inte minst en lyckad blandning av cynism och mänsklighet.

Heston och hans gamle "bok" (ingen mindre än Edward G. Robinson) har en skön relation som förser filmen med en behövlig känsla av sympati. Annars härskar eländet i den här framtidsskildringen - som sig bör, höll jag på att säga. Framtiden var ju bäst, i all sin misär, på 70-talet. Inredningsdesignmässigt, svärtemässigt och Hestonmässigt.

Glöm för ett ögonblick hans NRA-propagerande mot slutet av livet - och att subtilt skådespel vanligtvis anses vara det ädla stadium skådespelare ska sträva mot - för få skådisar dominerade duken så effektivt som Charlton Heston och dessutom var han ibland riktigt bra, vilket han får tillfälle att bevisa ett par gånger här.

"Soylent Green" är en ganska återhållsam, kompakt och cool film, med mysko elektronisk musik där det behövs men inte alltid. Den tål definitivt att ses om, eftersom den innehåller ett gäng små ledtrådar både om Överraskningen och om hur den kan hållas hemlig.

Men tyvärr känns det inte riktigt som regissör Fleischer vet vad han ska göra av den där berömda twisten. När den till sist levereras till allmänheten (om man kan läsa på läppar vet man det en kvart tidigare) så blir det hela märkligt antiklimaktiskt. Det är förstås i första hand idén som räknas och det är inte för inte som "Soylent Green" är ett begrepp som dyker upp lite varstans (som i en framtidsflashforward i "The Simpsons"). Men utförandet håller inte hela vägen och om det inte varit för det kloka draget att återkoppla till en tidigare scen under eftertexterna hade det känts ännu mer snöpligt.

Men visst ska du se filmen, om inte annat så för att sedan våga läsa den intressanta faktan i spoilern.

© Anders Lindahl
2008-09-15

Spoiler

Originaltitel: Soylent Green
USA, 1973
Regi: Richard Fleischer
Med: Charlton Heston, Edward G. Robinson, Joseph Cotten, Leigh Taylor-Young, m.fl.

Genre: Sci-fi

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Edward G Robinson

Sök