The Outsider (2020)
Håller masken och vinner respekt
Det är lite ovant att se en Stephen King-filmatisering och känna att det vore intressant om de gjorde några drastiska ändringar. Inledningen på romanen från 2018 är ett skolexempel i konsten ”omedelbart fängslande”, lika tragisk som omöjlig att lägga ner. Alla är offer när ett vidrigt barnamord i den amerikanska småstaden (var annars?) leder till populäre basebollcoachen Terry Maitlands synnerligen offentliga gripande: mitt under pågående match inför ögonen på otaliga invånare. Detta är ett argt och synnerligen medvetet val av polischef Ralph Anderson, som inte tänker missa chansen att straffa honom lite extra. Allt talar nämligen för Maitlands skuld.
Och lika mycket talar för att han är helt oskyldig. Där har vi bokens tunga dilemma, med en sekvens av extra tragedier som bonus.
Fortsättningen tar en bana som ärligt talat inte övertygade mig helt. King gör det bra, som alltid, men jag hade gärna sett en annan vinkling. Men inte kan de ändra bokens kärna. De kan bara skildra den väl.
Gör de det?
Jo, det är klart. Allt skildras skickligt i dämpade färger och med starkt skådespeleri, på småstadsgator och i fina men sällan soldränkta skogar. Det är duktigt kusligt vid några tillfällen men framför allt väldigt allvarligt. Det är en fullständigt samlad serie om ting som man ofta spelar säkert med och hanterar med en glimt i ögat. Här finns ingen glimt, inga brasklappar till den som helt enkelt tycker det blir fånigt. I alla fall inga ironiska sådana. Men visst är det en viktig del av handlingen, det här med hur folk reagerar på det omöjliga. De vågar gå all in, helt enkelt, och med sitt tålmodiga tempo och sin integritet använder serien bokens odiskutabla styrkor väl och hanterar dess ’svagheter’ på ett respektingivande sätt.
De ändrar en del, men de ger inte så långt från förlagan. Jag gillar bland annat hur polisen Jack får något mer förmildrande drag. Hur han månar om sin kollegas nyfödda son utan att kunna förklara varför. Det är också intressant att jämföra seriens version av Kings återkommande karaktär Holly Gibney med hur hon framställs i ”Mr Mercedes”. I den boken och serien presenteras hon som hunsad, vuxen men vilsen rikemansdotter med psykologiska besvär och egenskaper lämpliga för en privatdetektiv. Här har hon etablerat sig i yrket. Cynthia Erivo gör inga fel i rolltolkningen men jag känner att karaktären inte når fram här på samma sätt. Ett överbetonande av superminne och ett underbetonande av hur obekväm hon är i sociala sammanhang gör karaktären mindre engagerande. Här verkar hon mer ”svår” än plågad. Åtminstone tills hon levererar sina svårsmälta rön inför en närmast fientlig skara och blir en person med stark integritet, i en över huvud taget väldigt välspelad sträcka. I en överlag välspelad serie. Jason Bateman spelar den anklagade och är också, liksom i ”Ozark”, engagerad bakom kameran. Även Ben Mendelsohn som spelar Anderson har tagit på sig producenthatten.
Kings så karaktäristiska inslag av en grupp goda men olika människor som tillsammans tar sig an något de knappt förstår är förstås intakt från boken, tålmodigt och sympatiskt levererat, med bilrese-bonding och beska offer. Kvar är även grottinslaget och givetvis passar de på att göra en liten flashback till en klaustrofobisk katastrof för länge sedan som man svårligen glömmer från boken. De håller annars igen med det chockerande. Ett par sekunders glimt i första avsnittet säger allt vi egentligen behöver veta om dådet som begåtts. De liknande brott i samma anda som Holly upptäcker skildras ännu mer dämpat.
Finalen går från spänd action till förlösande och ibland rörande. Med en onödig sista twist som ändå inte kan ta ifrån serien att den vågar behålla allvaret och tonen genom tio avsnitt.
Så, respekt. Det kunde kanske ha gjorts djärvare, men inte mycket solidare.
FOTNOT
Apropå ”Ozark”: om lågt skärpedjup är ett vanligt stilgrepp där så får de ändå se sig ’slagna’ av ”The Outsider”.
© Anders Lindahl2020-06-01