Mr. Mercedes - säsong 1 (2017)
Stark och vågat, med något tveksamt avslut
Stephen Kings relativt sentida trilogi om Bill Hodges är på sätt och vis ny mark för honom, på sätt och vis klassisk King. Den enkla beskrivningen är väl ’hårdkokta deckare’, böcker där mord är obehagliga tragedier istället för punchlines eller mysiga mysterier. De är också som gjorda för att bli TV-serie, inte minst första delen, så det gjorde de. De varande AT&T:s tv-kanal Audience Network.
Och de har verkligen inte snällat till det. De som letar efter mysrys göre sig icke besvär, vare sig vad gäller bok eller film. Prologen, där en clownmaskerad person i en Mercedes kör rakt in en samling köande besökare till en jobbmässa i en stad som slagits hårt av finanskrisen, är lika överjävligt tung som i boken. Vem gjorde't? Ingen vet ...
Hopp framåt i tiden. Pensionerade polisen Bill Hodges har svårt för att släppa Mercedes-fallet och när någon som faktiskt verkar vara förövaren retfullt kontaktar honom väcks han ur tv- och whiskykomat. Brendan Gleeson är, föga förvånande, perfekt i rollen. En smått överviktig lufs som börjar känna att han inte har någonting att leva för men som nu lite buttert vaknar till liv igen.
Även mördaren presenteras tidigt, precis som i boken. Istället för att han Draculalikt hålls i skymundan får vi följa även honom i hans arbetsliv och vrickade hemliv. Brady Hartsfield är en nihilistisk ung man som hatar i stort sett hela världen. Hans förflutna lämnar inte mycket utrymme för en normal inställning till tillvaron men även under de förutsättningarna har det gått riktigt snett för honom. Harry Treadaway, bland annat Victor Frankenstein i ”Penny Dreadful”, drar ett tungt lass i den föga charmerande rollen och bjuder på några obetalbara scener. Han utstrålar obekväm, arg ilska bakom en nätt och jämnt bibehållen mask av social funktionalitet. I en tankegång från boken som överlevt resan till tv-skärmen beskriver han världshistorien som ’ärrvävnad’, och han gör vad han kan för att lämna sitt märke.
Hans försupna mamma och understundom älskarinna spelas med likaledes deprimerande bravur av Kelly Lynch. Inget mysrys, som sagt. Det är nästan generande frispråkigt ibland.
Där huvudingredienserna i en välspelad och fängslande katt-och-råttalek med somliga väldigt chockerande inslag, och somliga väldigt engagerande.
Hodges diskutabla agerande är en viktig del av handlingen. När han inser att den anonyma person som nätmuckar med honom faktiskt är the real deal försöker han visserligen engagera sin gamla kollega, men när han får kalla handen och kör fallet som privatperson brister omdömet ordentligt, vilket andra inte är sena att påpeka. Är det verkligen klokt att provocera en mördare med seriösa tekniska skillz? Eller leja en ungdom för att hjälpa till med efterforskningarna? Jerome (Jharrel Jerome, som av en händelse), Bills inofficiella IT-support, är för övrigt mindre präktig här än i boken, men det är kanske inte helt fel.
Under gång ansluter fler karaktärer till historien, varav en del kommer bli viktiga även i de två andra böckerna. Holly Gibney är lite nedtonad i sina tics, lite lättare att tycka om från start, vilket faktiskt gör att något går förlorat. Med det sagt är Justine Lupe bra i rollen och hennes monolog om ’grymma människor’ är en höjdare. Grannen Ida som pragmatiskt och rättframt stöter på Hodges är ny, men känns helt rätt. Vi får se mer av Hodges struliga dotter, och Hartsfields streberchef och nästan-vän/kollega får ganska stort utrymme.
TV-veteranerna David E. Kelley och Jack Bender har skapat en vågad men traditionellt berättad thrillerserie som i stort gör Kings karaktärer och elaka idéer rättvisa, komplett med magstarka scener och ovårdat språk. I nästan allt väsentligt följer de boken. Avstegen är ömsom vettiga, ömsom lite pliktskyldiga (’vi måste ju vara lite kreativa’), sällan destruktiva. Serien fångar det miserabla med brutal rättframhet och lite mörk humor som inte blir feg distans, samt en hel del omsorgsfullt valda låtar. De föränderliga introna som sammanfattar Hodges aktuella status (nedgången, hoppfull, förkrossad) är en fin touch. Dennis Lehane har för övrigt skrivit delar av manuset och gissningsvis fått in en extra betoning på polisarbete och stationssnack.
Men jag ställer mig som så ofta frågande till somliga ändringar. Är det för att spara pengar eller överraska bokläsarna? Slutet, där de tar sig extra många kreativa friheter, är faktiskt inte lika imponerande som början, och framför allt inte lika ohyggligt spännande som finalen i boken. Det är ingen total genomklappning, men det sänker helhetsintrycket och lägger till ett litet ’men...’ där man hade velat nöja sig med att säga ’Det här är riktigt bra!’
”Mr Mercedes” rekommenderas ändå varmt för den som vill se en lite ny sida av kungen och inte backar för det svårsmälta. För det är, om jag inte varnat tillräckligt för detta, riktigt obehagligt ibland ...
Fotnot
Inte helt oväntat verkar nästa säsong baseras huvudsakligen på bok tre. Mellanboken ”Finders Keepers”, där Hodges och hans vänner blir indragna i ännu ett märkligt fall (som det brukar heta), är faktiskt min favorit men den har inte lika starka kopplingar till handlingen i ettan.© Anders Lindahl
2018-06-24
Originaltitel: Mr. Mercedes - season 1
USA, 2017
Skapare/show runner: David E. Kelley
Med: Brendan Gleeson, Harry Treadaway, Kelly Lynch, Jharrel Jerome, Scott Lawrence, Robert Stanton, Breeda Wool, Justine Lupe, Mary-Louise Parker, Holland Taylor
Genre: Thriller, TV-serie
Hemmabio: 2018-12-14
Teman: Stephen King på vita duken
Ingår i följande teman
