Trollkarlen från Oz (1939)

"We're off to see the wizard ..."

Jag gissar att du kan tralla med i fortsättningen?

Är det här världens mest älskade film? Ja, det är nog inte omöjligt. Och jag tänker inte överanstränga mig för att väcka agg och förakt mot den. Man behöver inte ens vara utpräglad cineast för att även i våra dagar falla för dess åldrade men inte föråldrade charm.

Den svartvita, eller snarare sepiatonade, inledningen är snygg redan den, med eleganta åkningar och ett fint porträtt av Dorothy som uppfostras av Aunt och Uncle på en farm i Kansas. Här möter vi också tre trevliga drängar med tydliga personlighetsdrag. Bästa vännen är dock hunden Toto, som den förmögna och elaka Almira Gulch tänker låta avliva. Han jagar nämligen den häx-onda tantens katt ibland. Enda lösningen är att rymma, men inte innan Judy Garland hunnit framföra filmens kanske mest kända sång, ”Somewhere over the Rainbow”. Strax springer Dorothy på en kringresande spåman som verkar vara äkta vara, och använder sina krafter för att få henne på bättre tankar. Men knappt har han övertygat rymmerskan om det kloka i att återvända hem förrän ...

Den berömda virvelvinden, makalöst gestaltad för sin tid, tar med sig den förvånade Dorothy, hennes hund och rentav hennes hus till en fantastiskt färggrann (tack vare nymodigheten Technicolor) och magisk värld där hon upplever ett farligt men inspirerande äventyr. Händer det på riktigt, eller är målet bara att låta henne bearbeta sin verklighet med fantasins hjälp ("Pans labyrint"-gåtan, med andra ord)? Vem bryr sig!

Det är mycket på en gång att smälta för unga fröken Gale. Tydligen har hon genom att falla från himlen befriat en samling små lilliputtar från en elak häxa, berättar strax Glinda, den vackra Nord-häxan som kommer flygande i en bubbla. "Det är bara elaka häxor som är fula", förklarar hon när Dorothy kommenterar hennes skönhet.

Ja, alldeles direkt samlas miniatyrmänniskor runt henne och sjunger glatt att häxan är död (ding-dong). Konstigt dramatisk kurva, kan tyckas. Men problemen slutar ju inte där. Inte minst måste ju titelns trollkarl presenteras. Vilket han gör tids nog, i en av de många scener som metaforiskt säger kloka saker om den helt vanliga verkligheten. Dessutom måste ju den andra elaka häxan presenteras och bekämpas. Och inte minst vill ju hennes tre följeslagare uppnå sina tre mål: lejonet ska bli modigt, plåtmannen vill ha ett hjärta och fågelskrämman behöver en hjärna. Spoiler alert: de har redan vad de saknar. I presentationen av dessa karaktärer gör filmen inga tekniska bragder; det är människor i kostym och smink, även lejonet – som ser extra fånigt ut. Av någon anledning gör inte detta så mycket.

"Trollkarlen från Oz" väcker ibland lojalitet av en grad som en mer cynisk recensent än jag kanske hade velat slå hål på. Men jag känner inte för det. Den är en väldigt välgjord filmklassiker, nöjer jag mig med att notera.

Det allra, allra mest kända citatet har jag dock själv under många år ofrivilligt förvanskat en smula, så här kommer facit:
"Toto, I've a feeling we're not in Kansas anymore."

Fotnot

Faktum är dock att det här inte är den första filmateriseringen av L. Frank Baums lika berömda bok. Redan 1910, tio år efter publiceringen, kom den första och av mig osedda versionen. Själv skrev Baum ytterligare tretton böcker om landet Oz. Den mest kända filmversionen tar sig för övrigt ganska stora friheter med källmaterialet, som helt saknar storyn om elaka grannen som vill avliva Toto, men istället bjuder på mer våld och läskigheter, om än underfundigt beskrivna.

För den som vill veta mer om Judy Garland har vi inte mindre än två gästartiklar i ämnet. Se under "Relaterade artiklar".

© Anders Lindahl
2020-02-23

Originaltitel: The Wizard of Oz
USA, 1939
Regi: Victor Fleming
Med: Judy Garland, Frank Morgan, Jack Haley, Bert Lahr, Ray Bolger

Genre: Äventyr, Barnfilm, Fantasy, Musikal

Relaterat: Oz the Great and Powerful (2013)

Relaterade artiklar
Flickan ovan regnbågen
Hazzans Hollywood: Judy Garland

Sök