Jack Ryan - säsong 1 (2018)
Robust reboot av Ryan
Origin stories. Hur det började. Numera stapelvara för etablerade varumärken som superhjältar och välkända karaktärer som, ja, även James Bond. Att gå tillbaka till början och förklara hur det blev som det blev. Varför
någon blev som han eller hon blev.
Hur många gånger Jack Ryan, thrillerförfattaren Tom Clancys skapelse, omformaterats och fått ett nytt ansikte börjar bli svårt att hålla ordning på. Han har porträtterats av mer än en handfull skådespelare, om jag räknar rätt i hastigheten. Antingen som äldre och mer etablerad agent, spelad av Harrison Ford. Som något yngre men ändå inte nykomling - läs: Alec Baldwin för 30 år sedan. Senare har även Ben Affleck och Chris Pine iklätt sig rollen. Nu gör John Krasinski en ny variant av en rätt ung före detta soldat med erfarenheter av Afghanistan och numera analytiker på CIA. Poängen med hans karaktär den här gången är uppenbart att han omedvetet eller medvetet lurar alla med sin oskyldiga uppsyn. Officiellt är han en vanlig enkel regeringstjänsteman som sysslar med ganska tråkiga rutinärenden, samtidigt som han dras in i jakten på världens för närvarande mest eftersökta terrorister.
Den här nya versionen är väl också en
reboot i ordets rätta bemärkelse. Analytikern Ryan är ingen fullständig gröngöling men har bara några år på jobbet. Redan tidigt skymtar ändå hans militära bakgrund fram, parat med en viss förmåga att försvara sig rent fysiskt om det krävs. Hans nya chef kan vi känna igen från ”The Wire”; skådespelaren Wendell Pierce i rollen som James Greer. I det här fallet var Greer tidigare högt uppsatt terroristbekämpningschef placerad i Pakistan, men någonting har fått honom degraderad till en lägre position på hemmaplan. Redan i den timslånga pilotavsnittet händer en hel del som ritar om spelplanen. Ryan och Greer som först inte verkar komma överdrivet bra överens, kanske ändå är av samma skrot och korn. De kommer att hamna i hetluften. Och fröet till det som ska bli följetongens huvudsakliga ärende är sått. Inte oväntat: jakten på någon sorts terrorist. Vem kunde ana?
Under den första säsongens åtta avsnitt rör sig handlingen från USA till Frankrike, Libanon, Syrien och andra delar av Mellanöstern. Det är ett evigt farande och flygande. Och inte mig emot. Spontant känns implikationerna mer intressanta än de gjort i de senaste Ryan-filmerna. En fyllig canvas målas upp och även terroristernas motivationer ska beskrivas. Hur deras familjer påverkas. Orsaker till radikalisering och inbördes diskussioner mellan underrättelsetjänster i exempelvis USA och Frankrike. Den dimensionen och mycket annat kan kännas igen från franska följetongen ”Falsk identitet” som får det mesta i samma genre att framstå ytligt och lite lättköpt. ”Jack Ryan” som serie är avgjort mer amerikansk än så och följer ofta väl upptrampade spår. Men som sagt, den lyckas inkorporera nyanser och mellan explosionerna pressas intrikata stickspår och intresseväckande marginalkaraktärer in.
Livet i flyktingläger. Deprimerade drönarpiloter på militärbaser i Nevada. Tillbakablickar på en blivande terrorists uppväxt och erfarenheter som lett fram till nuvarande inriktning. Jack Ryans försök att ha något slags privatliv och dejta, samtidigt som han inte kan berätta vad han sysslar med på kontorstid. En flickvän som själv sysslar med medicinsk forskning kring ebola. Bara en sådan sak. Man kan säga att det är högt och lågt. Slott och koja. Tvära kast. Ganska traditionellt berättande, men också förhållandevis fylligt. Dock, alla dialoger är inte lika skarpa och alla karaktärsteckningar inte lika väl utmejslade. Som man kunde vänta sig.
En av serieskaparna är Carlton Cuse, mannen som en gång lotsade fram ”Lost” ihop med Damon Lindelof. Mitt intryck av det samarbetet så här efteråt är väl att Lindelof var den unge oförvägne visionären och Cuse den erfarne hantverkaren som visste hur man håller ihop ett större projekt. ”Jack Ryan” genomsyras av hantverksskicklighet på gott och ont, men fördelarna överväger. Helhetsintrycket är snarare robust och rejält än direkt chockerande, men genererar spänning för stunden och emellanåt aningen djupare reflektioner. Faktiskt.
© Johan Lindahl2020-03-01