The Loudest Voice (2019)

Den som gapar efter mycket, får ibland väldigt mycket. Men ...

Likt ”Brexit - The Uncivil War” är "The Loudest Voice" en fascinerande och skarpt kritisk inblick i en maskin byggd med dunkla mål och destruktiva konsekvenser, med en svårigenkännlig superstjärna i huvudrollen.

Världens förmodligen största problem, att vi inte lever i samma verklighet som varandra och därmed inte gör underbyggda val baserade på en gemensam världsbild, har en guldålder nu med fake news, deepfakes och allt större tekniska möjligheter att få människor att tro på alternativa fakta. Men dilemmat med en demokrati full av icke informerade röstare är en gammal klassiker, inte minst i USA, och inte allra minst i form av Fox News: kanalen som gjort den politiskt effektiva vinklingen (eller rena lögnen) till sin bärande idé.

Att Crowe lagt på sig några kilo sedan ”Gladiator” är väl knappast någon hemlighet, men här har sminkteamet också varit djupt inblandade för att förvandla honom till Roger Ailes, mannen som på uppdrag av Rupert Murdoch gjorde Fox News till Amerikas konservativas vattenhål i nyhetsvärlden. Det börjar i mitten av 90-talet när den enda siffra värd att bry sig om är antalet vanliga tv-tittare. Internet är knappt en faktor, istället är det vilka som rattar in CNN eller nykomlingar som MSNBC på tjockteven som gäller. Ailes har fingret på USA:s puls och ser var möjligheten finns. Om man skapar en nyhetskanal som ger rätt tittarsegment vad de vill ha, och inte är fast i förlegade principer om objektivitet, så finns det guld att gräva.

Sagt och gjort, receptet blir succé och Roger förblir kejsare i kungadömet Fox i kraft av sin framgång. Men han har bara börjat. Mitt i chocken över de fallande skyskraporna i september 2001 ser Roger chansen, och hans bidrag för att hjälpa Bush-folket att genomdriva sin agenda går inte obemärkt förbi.

Bland Fox-personligheter som får sina slängar sticker inte oväntat Sean Hannity ut. Mannen som behövde paras ihop med en svag och osäker ”liberal” i studion för att hans variant av högljudd patriotism skulle kännas mer trovärdig. Även han såg sin chans, tog den och är fortfarande ett av kanalens mest inkomstbringande ankare. Hannity har ju fortsatt att gå från klarhet till klarhet, hetsandes basen och obrydd om sanning, och är nu föga förvånande Donald Trumps inofficiella propagandaminister. (Man kanske kunde uttrycka det här annorlunda, lite mer diplomatiskt, men i fallet Hannity är hans roll så uppenbar att det bara hade blivit underligt att tillskriva honom några som helst sanningssökande drag.) Bill O’Reilly (likt Ailes till slut ikapphunnen av sitt beteende gentemot kvinnor på arbetsplasen) ser vi mindre av här. Rupert Murdoch (Simon McBurney) är förbluffande ofta den mer sansade i rummet, som försöker dämpa Ailes extrema instinkter. Hans söner blir i stigande grad Ailes konkurrenter om makten. Seth MacFarlane är utmärkt som den lojale Brian Lewis.

Crowe, som är en strålande skådis, gör en strålande insats. Domderande vid behov, energisk även när Ailes ser ut att formligen baxa sina kilon genom redaktionsrummet, men också människa. Dock aldrig överdrivet sympatisk. Det här är en person som inte reflekterar över vad hans skapelse leder/ställer till; om han "vinner" är det nog. Vars beteende mot somliga kvinnor är #metoo-stoff av fulaste märke.

Naomi Watts är föga förvånande riktigt bra som Gretchen Carlson, skönhetsdrottningen med journalistiska ambitioner som till slut får nog, men bäst av dem är nog Annabelle Wallis som Laurie Luhn, kvinnan han extra metodiskt utnyttjar och bryter ner.

Tiden går. Obamas seger blir för en tittare som jag både en ljuv nesa för den obehaglige huvudpersonen och ett bitterljuvt minne efter tre år av politiskt groteskeri. Men i scenerna från den här tiden förklaras också varför Trump till slut kunde få i alla fall de röster som behövdes. Småstäder där jobben försvann, löften om hur USA kan bli ”great” igen.

Det leder förstås fram mot presidentvalet 2016 och en viss kandidat som Roger (och en annan Roger) har bestämt ska vinna. I den mån kanalen någonsin haft några principer skalar nu Ailes slutgiltigt bort dem och förvandlar den till Trumps propagandamaskin - om än med några småkonflikter längs vägen.

Men det handlar också fortsatt om medarbetarna som utnyttjas, förnedras och ibland får nog. Om NDA:s, miljonavtal som ska tysta sanningen om Roger, fortsatt lydiga medarbetare och advokater, ett maskineri och menageri baserat på en totalt värderingsbefriad lust att ’vinna’.

Utan övergreppen, som är en stor och återkommande del av historien, skulle det här kanske med enorm möda kunna ses som ett motvilligt hyllningsporträtt av en envis man med obändigt självförtroende och tilltro till sina instinkter, som skapat något omvälvande och trots stigande sjukdom tar sin krycka och stapplar in på kontoret för att hålla trupperna i ordning. Det är lättare att se det som en dom; över ett medielandskap för alltid förändrat av en spelare som hittar på sina egna regler och lyckas få tillräckligt många tittare och mäktiga allierade för att inte bara slippa undan med det utan frodas. Över människor beredda att sälja sig och offra all journalistisk integritet. Över tittare som borde veta bättre …

Det är fascinerande och djupt deprimerande. Och trots den smått frapperande avsaknaden av faktorer som Breitbart och sociala media så berättar serien en stor och viktig del av historien om Hur Det Kunde Bli Som Det Blev.

© Anders Lindahl
2019-09-03

Originaltitel: The Loudest Voice
USA, 2019
Skapare/show runner: Tom McCarthy Alex Metcalf
Med: Russell Crowe, Sienna Miller, Seth MacFarlane, Annabelle Wallis, Simon McBurney, Aleksa Palladino, Naomi Watts, mfl

Genre: Drama, Politik, TV-serie

Sök