Mary Poppins Returns (2018)
"We're on the brink of adventure, children. Don't spoil it with questions."
År 1964 släpptes den lekfulla musikalen ”Mary Poppins” med Julie Andrews i titelrollen. Det dröjde mer än 60 år innan det kom en sequel, men nu när den är här kan man konstatera att den präglas av stor respekt för originalet. Det är fortfarande gamla mys-London, med gaslyktor och glimmande gatsten. Det är live action med tecknade inslag och många långa sång- och dansnummer. Det är kontrast mellan iskallt bankirväsende och klok lekfullhet. Och givetvis spelar en drake en viktig roll.
Syskonen Bank (som en gång hade världens häftigaste barnflicka) är nu vuxna. Michael (Whishaw) är nybliven änkling med egna barn medan systern Jane (Mortimer) är politiskt aktiv. Det är depressionstid och livet är tufft för många. Till och med Michael, vars pappa jobbade på banken, måste passa sig så att han inte förlorar jobbet. Och det behöver han verkligen, nu när han är efter med avbetalningarna på lånet och riskerar att bli av med huset. Det är ungefär samma upplägg och anda som i nyliga ”Nalle Puh & Christopher Robin”. Han har vuxit upp och den gamla lekfullheten och skaparglädjen är borta. Målargrejerna ligger på vinden, där de desperat letar efter ett aktiebrev som kan vara deras sista räddning. Det är för sorgligt, alltihop.
Tills Mary Poppins seglar in när när hon som bäst behövs. Elegant, bestämd och alltid med en sång till hands. Hon är krävande men kul, inte överdrivet orolig för de eventuella faror hon drar in barnen i, och ser gärna mellan fingrarna om de tar risker - bara det är av en god anledning. Huruvida hon har en Plan eller bara en segerviss tilltro till sina instinkter låter jag vara osagt. Emily Blunt (senast sedd av mig i diametralt motsatt sammanhang i ”A Quiet Place”) är oväntat perfekt i rollen. Cool, calm and collected, avmätt lekfull. Och åter är hennes och familjens främsta bundsförvant en lykttändare, här spelad av Lin-Manuel Miranda, vars harmlösa leende blir smått enerverande i längden om du frågar mig.
I ett ambitiöst nummer slås ett slag för att läsa böcker. I ett annat, nästan helt ointressant, nummer förlorar man nästan respekten för Meryl Streep. Ett ambitiöst och akrobatiskt sång- och dansnummer med stadens alla lykttändare hör till höjdpunkterna. Mitt i allt detta är det Ben Whishaw som tillför lite lågmält, normalt allvar.
Det är old school, oironiskt och ofarligt med starka färger och mestadels godhjärtade människor. Det är alltså just vad det borde vara, även om jag själv inte råkar golvas av resultet. Jag är inte målgruppen, utan konstaterar lite nytert att de gör jobbet. Men ballongflygandet på slutet pågår i evighet …
© Anders Lindahl
2019-04-27
Tack till Disney för recensionsexemplar
Originaltitel: Mary Poppins Returns
USA, 2018
Regi: Rob Marshall
Med: Emily Blunt, Lin-Manuel Miranda, Ben Whishaw, Emily Mortimer, Julie Walters, Dick Van Dyke, Angela Lansbury, Colin Firth, Meryl Streep
Genre: Barnfilm, Fantasy, Musikal
Hemmabio: 2019-05-06
Relaterat: Mary Poppins (1964)
