Mary Poppins (1964)
Ganska så supercalifragilisticexpialidocious
Det börjar med en musicerande toker som spelar en massa olika instrument samtidigt inför en lagom förtrollad skara på en Londongata någon gång strax efter förra sekelskiftet. Dick van Dyke, numera kändare som vithårig, brottslösande mysdoktor i långköraren "Diagnos Mord", visar sig vara allkonstnär tillika filmens ciceron som känner alla - inklusive, visar det sig, självaste Mary Poppins.
Men nu går jag händelserna i förväg. Här har vi en riktig Disney-klassiker, men med huvudsakligen riktiga människor som ibland samsas med tecknade inslag. P. L. Travers skrev böckerna förresten.
Ingen får pli på lagom busiga Jane och Michael Banks. Inte deras suffragett till mamma (en muntert väck Glynis Johns), inte deras kallsinniga bankir till pappa (en snustorr David Tomlinson) och inte någon av de barnflickor som resignerar inför uppgiften på löpande band. Exakt hur jobbiga de är framgår dock aldrig riktigt, man får intrycket av att de är en ganska snäll duo. Polisen som lämnar av dem vid dörren efter att de jagat en drake lite för långt antyder vänligt att en faders närvaro i uppfostran kanske inte vore så dum ibland, men får föga gehör.
När så räddningen anländer i form av Julie Andrews Oscarvinnande och lekfullt bestämda gestalt, flygandes ner från molnen med sitt paraply, kan Technicolor-spektaklet börja - med kända musiknummer, animerade inslag och ganska imponerande effekter - som när en hop hoppfulla nannies blåser iväg nerför gatan för att minska konkurrensen. Som om det skulle behövas. Marys pedagogik går ut på att låta sträng och lite förnäm men samtidigt se till att barnen har alldeles galet roligt, kanske i en helt annan värld som man når genom att hoppa in i en tavla. Hon lär dem snart att med två skedar socker slinker medicinen ner - vilket i översättning betyder att arbete kan bli roligt om man bestämmer sig för det. Sedan skadar det ju inte om man kan trolla.
En serie spektakel i den magiska barnflickans regi följer, samtidigt som en liten kärlekshistoria spirar mellan henne och Bert (Van Dyke). Slutligen blir det förstås en konflikt mellan synsätten representerade av Mary och herr Banks.
Dick kämpar med att uttala varje vokal engelskt men låter ändå inte så helt övertygande. Som sång- och dansman imponerar han dock, om den sortens verksamhet imponerar på dig. Andrews har ju en självklar närvaro och äger duken, behjälpt förstås av att alla runtomkring verkar helt förtrollade av henne. Sångrösten hennes är ju inte heller helt värdelös... Att hon alltid bibehåller sin värdiga och nästan lite stränga framtoning även mitt i äventyren är faktiskt rätt skoj.
Det kan bli lite mycket av det goda. Scener med effekter, både animerade och fysiska, som säkert gjorde tittarna storögda på 60-talet känns idag ofta längre än vad imponatorgraden motiverar. Vissa sångrader är onekligen fyndiga och det är ändå trivsamt att lyssna på en del nummer om man är på snällt humör. Själv roas jag allra mest av att hitta ursprunget till den ena Simpsons-lustigheten efter den andra.
Som "indubitably".
Men för att försöka se filmen ur de tilltänkta tittarnas perspektiv - utöver musikalfantasters - så är det här en Disneyproduktion som man i alla fall törs visa för barn, något jag inte är lika säker på varken när det gäller gamla "Pinocchio" eller ganska nya "Ringaren i Notre Dame". Testpubliken hemma bestående av en 17-månaders grabb verkade finna det hela sporadiskt intressant, om än inte lika uppslukande som "Ett småkryps liv" som han dagen innan insisterade på att fortsätta se, trots de otäcka gräshopporna. Å andra sidan är knappast det finanstermsspäckade "sång-o-dansnumret" på farsans bank (med ett nästan till oigenkännlighet sminkat bonusinslag av Van Dyke) ämnat att uppskattas in i minsta detalj av småglinen. Typiskt Disney är ju små presenter till de vuxna som gått med barnen på bio, då som nu.
Något för alla, alltså? Ja, det vore väl att säga för mycket. Man måste nog vara musikalfantast för att följa den drygt två timmar långa filmen med total uppmärksamhet. Man måste nog å andra sidan också vara väldigt ouppmärksam för att inte imponeras - som av den frenetiska sotardansen på Londons nattliga hustak. Målade bakgrunder och kulisser är så oefterhärmligt tidstypiska och mysigt välgjorda att bara de är värda en titt.
Sedan är det mot slutet bitvis mer rörande och finstämt än man kanske kunde vänta sig. Man vrider också upp feelgood-ratten till elva och det är ju förstås precis så det ska vara. Det är en film som vill ta allas parti och på något märkligt vis lyckas rätt bra med det.
Hur bedömer man då en sådan film, rent 'brahetsmässigt'? Kanske ska man inte försöka. Jag kallar den kort och gott trevlig, i vetskapen om att andra kommer fylla på med de superlativ jag av okunskap eller personliga preferenser avstår ifrån.
© Anders Lindahl
2009-04-29
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Disney har som vanligt vördat sin filmhistoriska milstolpe när de DVD-släpper den, och adderat en skiva extramaterialet till den oklanderliga transfern. Både svenskt och engelskt ljudspår finns förstås, det förstnämnda med en surroundläggning som väl måste vara nyskapad.
Originaltitel: Mary Poppins
USA, 1964
Regi: Robert Stevenson
Med: Julie Andrews, Dick Van Dyke, Matthew Garber, Karen Dotrice, David Tomlinson, Glynis John, m.fl
Genre: Barnfilm, Musikal
Hemmabio: 2009-04-29
