Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott (2018)
Det kanske kan bli något, det här
’Harry Potters värld före Harry Potter’ är väl inte ett självklart succérecept. Visst kommer man långt med konceptet magiker och häxor hemligen huserande mitt ibland oss, med högst olika syn på den vanliga mänskligheten. Med de politiska allegorierna och de visuella möjligheterna som ’allt är möjligt’ och mellankrigstiden tillsammans erbjuder. Men det behövs en engagerande huvudperson mitt i alltihop. I godhjärtade djurälskaren Newt Scamander (Redmayne med harmlöshetsvredet ställt någonstans mellan 10 och 11) har de en som ... funkar, även om han saknar ett par personlighetsdrag och verkar oförmögen till ilska.
Första filmen var väldigt mycket presentation och förväntade wow-utrop från tittaren. ”Vilken värld!” förväntades man väl tänka. Och ”vilken väska!” Och kanske främst ”vilka vidunder!”. Nu vill jag bry mig lite mer. Och helst se lite färre fantastiska vidunder, titeln till trots. Många av dem var nämligen mest äckliga att beskåda.
Och det blir en löftesrikt mörk och slagkraftig start där den illasinnade trollkarlen Grindelwald ska forslas från amerikanskt fängelse till europeiskt. Johnny Depp utstrålar stumt hot och bildberättandet är förstklassigt. Som alla superskurkar som ska transporteras flyr han på spektakulärt vis (om än inte lika snyggt som Magneto i ”X-men 2”). Handlingen kretsar också kring en unik ung man vid namn Credence som Grindelwald vill nyttja för sina syften. Han kan nämligen bli ett argt, virvlande, svart moln. Men ond är han kanske inte. Än.
Newt Scamander är fast i England med reseförbud sedan första filmens händelser. Priset för att få det upphävt är att arbeta för Ministeriet, specifikt med att motverka nämnde Grindelwald - vars elitistiska läror föreskuggar Voldemorts och vars onda anhang inte drar sig för någonting, inte ens barnamord. Familjemys, pyttsan. Ministeriets metoder tilltalar dock inte heller den unge idealisten. En ung Albus Dumbledore (Jude Law) övertygar emellertid Newt om att inofficiellt ta ungefär det uppdrag han tackat nej till, fast med större risk. Dumbledore själv kan av personliga skäl inte kämpa mot Grindelwald. ”Closer than brothers,” var de tydligen en gång. En sidoplot med Queenie och Kowalski från ettan, som tvistar om giftermål, visar sig vara lite mer än ansträngd romantisk utfyllnad när Kowalski och Newt far till Paris för att hitta sina kärestor och rädda världen.
Det blir vackra miljöer och hög mysfaktor förstås, och gott om magiska skrytscener, ofta på gator fulla med folk. Det är verkligen mycket liv och rörelse i de här filmerna. Ett besök på Hogwarts presenterar bekanta men unga lärare. Vi träffar också ormen Nagini som ung kvinna. Och Nicolas Flamel (känd från första Potter-boken) som ... inte ung man, ens då. Det tar ett tag innan filmen blir mer än yta och snygga scener, men tids nog får den in lite känslor också, bland annat genom tillbakablickar. Karaktärer som man länge blandar ihop namnen på visar sig ha både förflutet och drivkrafter som passar in i det stora hela. En kuslig och stämningsfull scen från en trollkarlslektion får sin djupt tragiska förklaring som nog kan vara lite magstark för yngre tittare, även om det hanteras ganska finkänsligt.
Hur blir det med de fantastiska vidundren då? Jo, visst blir det en del äckliga eller bara ointressanta kreatur som skyndar förbi lite pliktskyldigt. Men lyckligtvis handlar den här filmen mest om människor.
När Grindelwald samlar till massmöte med nazi-vibbar i Paris och brukar ordets gåva med bravur har filmen hittat rätt. Det är mörkt och knappast nytt men bitarna faller på plats. Avslutningen är löftesrik och ganska häftig. Det kanske kan vara värt att göra alla de där filmerna om den här världen, ändå.
© Anders Lindahl2019-04-06