De fyra musketörerna (1974)
Aningen högre insatser och mer allvar i uppföljaren
Någonstans i minnet är jag säker på att ha sett den här filmen åtminstone en gång förut, för kanske 25 år sedan eller ännu längre tillbaka. Det som fastnat var nog slutet och inte mycket mer. Hade jag ens sett filmen från början? Just finalen ter sig betydligt bistrare än den lekfulla atmosfär som frodades i föregångaren ”De tre musketörerna”. Leklustan finns absolut kvar, men uppföljaren har i alla fall mätbart mer tyngd. Storyn är förhållandevis mer substantiell.
Första filmen var underhållande, dansant i sin inställning till svärdfäktning och möjligen respektlöst lustfylld i förhållande till den franska originaltexten (som jag ärligt talat aldrig läst i sin helhet). Men vad stod egentligen på spel där? Något ganska marginellt, medan tvåan har högre insatser och mer djupgående intriger. Inte minst har den mer Faye Dunaway som den sluga, maktlystna Milady. Hon rivaliserar med den jämförelsevis oskuldsfulla och rättrådiga Constance (Raquel Welch) om männens uppvaktning och en plats i societeten. Här pågår väpnade konflikter mellan katoliker och protestanter, misstänksamhet mot en brittisk hertig som tros blanda sig i och naturligtvis en herr Kardinal Richelieu (Charlton Heston) ständigt intrigerande.
Av musketörerna fortsätter Michael York flirta sig fram och ta livet lite mer klacksparksaktigt än vad som är hälsosamt, samtidigt som den äldre och mer luttrade Athos (Oliver Reed) envist försöker banka in hårt förvärvade visdomar i honom. Kungen fortsätter vara allmänt orolig och osjälvständig. Och det mesta behandlas som bagateller oavsett manfallet. Det är trots allt inte gjort för att tas på alltför stort allvar men är ganska stilfullt spektakel som helhet.
Som sagt, stor del av den ökade spänningsfaktorn som ändå finns här kan kopplas till Faye Dunaways roll, om man nu inte tycker att den typen av femme fatale är ett förlegat koncept. För den här filmens syfte fungerar det i alla fall förtjänstfullt. Hennes konspirationer ihop med den samvetslöse Rochefort (Christopher Lee) som i filmens inledning räddas till livet av musketörerna - de som han sedan försöker föra bakom ljuset gång efter annan - är motorn. Raquel Welch får däremot inte så mycket av substans att hålla i handen den här gången. Hennes roll är som en bricka i elakt spel, ett offer för elaka konspirationer.
Om det finns en själ här så är det väl hos den härdade och i grunden melankoliske musketören Athos (Oliver Reed, 1938-1999). Hans bittra erfarenheter från förr framhävs den här gången som en personlig drivkraft. I övrigt är det fortfarande en blandning av svärdviftande, slapstick och lite klassiskt franskt-engelskt gnabbande. Länderna har ju legat i luven på varandra några gånger genom historien och en film med utgångspunkt från ett klassiskt franskt verk med så brittisk profil är dömd att innehålla många inbyggda ironier. De flesta är till filmens fördel, men lite mer genuint djupsinne hade kanske trots allt varit en välsignelse.
© Johan Lindahl
2019-07-28
Originaltitel: The Four Musketeers
Spanien/Panama, 1974
Regi: Richard Lester
Med: Oliver Reed, Raquel Welch, Richard Chamberlain, Michael York, Frank Finlay, Christopher Lee, Jean-Pierre Cassel, Roy Kinnear, Nicole Calfan, Faye Dunaway, Charlton Heston
Genre: Action, Äventyr
Svensk biopremiär: 1974-12-25
Relaterat: De tre musketörerna (1973)
