Deadpool 2 (2018)
Rimligt extremt
Det är verkligen inget nytt i sig, roliga superhjältefilmer. Marvel Cinematic Universe, som ”Deadpool” trots Marvel-vinjetten inte ingår i, är till exempel fullknökat med garv. Att humorn är konstant, in-your-facigt barnförbjuden här är väl lite småspeciellt, tills man med lite eftertanke minns en massa andra lika ’unikt’ vågade genrefilmer.
Men ”Deadpool”-filmerna har något slags existensberättigande, även utöver hur vansinnigt framgångsrik ettan var. Inte minst i hur de inte handlar om hela universum och fan och hans moster. Krafterna som skurkar och hjältar har, de är inte så fasligt överdådiga att det bara blir irriterande att tänka på hur de underutnyttjas. De är liksom lagom, rimliga … Dessutom har de något slags hjärta. Och Ryan Reynolds i en roll han äger och uppenbart älskar.
Tvåan alltså. Ni kommer väl ihåg Wade, benknäckaren som fick cancerbeskedet just när livet var på topp. En ljusskygg behandling tänkt att bota honom förfulade och förvandlade honom till den självläkande och atletiske superantihjälten ’Deadpool’.
Är han fortfarande tillsammans med Morena Baccarin, undrar väl vänner av ”Firefly”? Ja, ett litet tag. En brutal, barnförbjuden skurkslakt jorden runt sammanfattar vad han har haft för sig sen sist, innan hans käresta våldsamt lämnar detta jordiska. Det är alltså en sörjande Deadpool vi möter, vilket inte nämnvärt kommer dra ner rolighetsfaktorn i filmen.
Den förkrossade Wade lyckas inte ens ta livet av sig. Men hans vänner från X-Men hämtar honom till ett märkvärdigt folktomt X-hus där han ett tag gör sitt bästa för att låtsas vara snäll. Han träffar också en ung mutant med eldhänder, som flytt från en obehaglig man som gör sitt bästa för att ’bota’ mutanter. Snart sitter de i mutantfängelse tillsammans. Nämnde Josh Brolin, som nu maxar jobbets kulpotential lika entusiastiskt som Paul Bettany, är den tidshoppande och särdeles kapable Cable, som av någon anledning vill döda Deadpools nya vän. Hur ska det gå? Är det roligt?
Ja, det är roligt, även om ingredienserna på papperet lika gärna kan verka nötta och irriterande. Metafaktorn är extremt hög. Nod nod wink wink. Fjärde väggen demoleras till damm. Vid ett tillfälle kallar han uttryckligen Josh Brolins karaktär ’Thanos’. Det är så kopiöst självmedvetet att det är ett rent under att det funkar.
“What’s your super power? Cultural appropriation?”
Givetvis bygger han ett team den här gången, vars bästa medlem har superkraften att ’saker brukar ordna sig för henne’. I ett anfall av genusmedvetenhet kallar han gänget X-Force. Intervjuscenerna för att värva medlemmar är som en blandning mellan ”Dödsleken” och ”The Commitments” (kolla, jag kan också referera till andra filmer!) och deras första utryckning är plågsamt rolig att beskåda. T.J. Miller har några roliga scener, kan jag också rapportera för vänner av ”Silicon Valley”.
Ja, ”Deadpool 2” är en kavalkad av både djupt olämpliga och rara skämt, riktigt snygg (och rimlig!) action, gamla hits och dubstep, provokationer och, innerst inne, ett gott hjärta.
Och eftertexter med flera extrascener än en riktig MCU-film.
© Anders Lindahl
2018-09-30
DVD / Blu-ray
Blu-raygränsnittet är briljant, med extrem smak av 80-tal.På skiva två finns en förlängd version av filmen, med ’jokes lovingly inserted throughout’. Det var den versionen jag såg, och eftersom jag inte märkte av några direkta longörer så är det nog rätt version.
Originaltitel: Deadpool 2
USA, 2018
Regi: David Leitch
Med: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Morena Baccarin, Julian Dennison, Zazie Beetz, T.J. Miller
Genre: Action, Komedi
Hemmabio: 2018-10-01
Teman: Superhjältar
Relaterat: Deadpool (2016)
Ingår i följande teman
