Berlin Station - säsong 2 (2017)
Mer om livet på en byrå i Berlin
Förra säsongen slogs det fast att USA:s underrättelsetjänst utomlands inte är riktigt så enhetlig som den idealiskt borde för att vara effektiv. Om inget annat så ställdes det oss för en del etiska dilemman och kniviga frågeställningar. Lite elakt har den ibland kallats en fattigmans-”Homeland”. Och parallellerna är uppenbara. Det handlar om spioner i allmänhet. Och amerikanska CIA i synnerhet, men även den tyska motsvarigheten i denna tysk-amerikanska samproduktion. Kluvenheten är oftast en fördel. Här rör vi oss i reella gråzoner rakt igenom. Ingenting är självklart och vilka agenter som tycks ha den bästa instinkten för moral och sådant gammalmodigt tänkande som rätt och fel, det växlar.
I den här andra säsongen är det högerextremism som står i fokus. CIA-enheten i den tyska huvudstaden har splittrats och drabbats av en del rejäla bakslag under den omtumlande första säsongen. En ny kvinnlig chef skrider in, samtidigt som en ny ambassadör också kommit över med en egen agenda på underrättelseområdet. En operation av det djärvare slaget för att infiltrera tyska nynazister pågår, parallellt med att det tyska valet är inne på sluttampen med förväntade framgångar för ett högerpopulistiskt parti som ser ut att vara en kanske något radikalare version av det existerande partiet Alternativ för Tyskland. Underförstått har de amerikanska intressena också påverkats av ett tidigare val och en ny administration på hemmaplan. Mycket här refererar mer eller mindre öppet till händelseutvecklingen i USA och Europa under senaste året. Det ger den här andra säsongen en ännu starkare nu-känsla än den första, samtidigt som resultatet ibland förlorar i subtilitet.
Att hitta på en heltigenom originell spionintrig är ganska hopplöst. Men ”Berlin Station” har trots allt flera saker till sin fördel. Den på många sätt extremt samtidsorienterade premissen. Dubbeltydigheterna. De internationella intrigerna lika väl som de interna. Och inte minst, den har personligheter. Det blir ibland lite för tydligt vilka knappar man trycker på och hur associationsbanorna ska gå. Logiken skiftar och alla verbala slagväxlingar håller inte samma kaliber, men de framförs av ett gäng pålitliga skådespelare som får det mesta att låta övertygande ändå. Spänningen håller i sig. Frågorna som ställs är viktiga.
Du sköna nya värld. Människorna som befolkar den. Vad ska det bli av alltihop?
© Johan Lindahl2018-04-15