Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi (2017)
Imponerande och engagerande mellanfilm
Tips: Det är en bra idé att se om ”The Force Awakens” ganska precis innan man ser del två i den tredje Star Wars-trilogin. Inte för att det som förtäljs där är så komplicerat (den mörka sidan har återuppstått i ny form kallad The First Order, Han Solos och Leias son Kylo Ren har gått över dit och några yngre hjältar vill hitta och värva Luke till kampen igen), utan mer för att känslomässigt återknyta till karaktärerna igen. Det lät lite töntigt, det där, men det får stå kvar.
Den som hoppas att uppföljaren präglas av samma avväpnande, oironiska värme och grandiosa äventyrlighet kan se sig lugnad, avslöjar jag direkt. Möjligen är det lite mer humor den här gången, även vid oväntade tillfällen, men inte på bekostnad av stämning.
Rey och Finn som blev så goda vänner (Är de också kära? Jag vet inte!) under turerna som ledde till att superdödsstjärnan förintades med buller och bång är dock i filmens början långt ifrån varandra.
I en spännande start, som inbegriper ett First Order-anfall mot general Organas rebellbas, blir vi varse att Finn är kvar på sjukan. Snart nog vaknar han dock och blir förstås inblandad i viktiga händelser. En spillra av rebellflottan befinner sig i en ”Battlestar Galactica”-liknande kris där de jagas av en övermäktig fiende som samtida vetenskapliga rön till trots kan spåra dem även när de hoppar genom hyperrymden. En luxuös kasinoplanet fylld av ’universums avskum’, alltså förmögna vapenhandlare, kanske huserar en hacker med kunskaperna som krävs för en djärv räddningsplan. Här utspelar sig några riktigt upplyftande scener med en Harry Potter-känsla som inte känns helt fel.
Den onde och ärrade Snoke (bakom grafiken en utmärkt Andy Serkis), i förra filmen aldrig mer än ett överdimensionerat hologram, ses här IRL. Faktum är att han gör ett starkare intryck i vanlig människostorlek och är, skulle jag säga, en mer respektingivande figur än Kejsar Palpatine. General Hux (Gleeson) är fortfarande kvar i spelet, trots sina tillkortakommanden, och en evinnerlig maktkamp utspelar sig mellan honom och Kylo Ren.
Samtidigt, i en annan del av universum:
Föräldralösa Rey, som av okänd anledning har Kraften i sig, är kvar på den steniga men gröna planet där hon till slut hittade Luke Skywalker i förra filmen. Där förblir hon under en ganska stor del av uppföljaren. Som genren kräver är den gamla mästaren i exil svårövertalad. Mark Hamill har drygt tre decennier efter ”Jedins återkomst” en tjurig, grånad coolhet som passar Luke den Bittre utmärkt. Varför skulle han leka hjälte och inspiratör för Motståndsrörelsen när han var den som lärde upp dess värsta nemesis? Varför inte stanna hos de gamla jediböckerna och ’lunnefåglarna’ med de bedjande ögonen. Inte ens Chewbaccas burdusa entré är nog för att få honom på andra tankar. I brist på svar från sin tilltänkta mästare upptäcker Rey ett band till Kylo Ren, eller Ben Solo som han egentligen heter. Via telepatiska samtal sår han tvivel i hennes sinne, och yppar kanske rentav en del obehagliga sanningar.
Men detta är bara ett par inslag i en film som rymmer många platser och känslor. En radda kriser, kamper och dramatiska vändningar, men även visdomsord om Kraften utan 'vetenskapliga' distraktioner som 'midiklorianer', håller intresset konstant uppe i en lång film som balanserar det klassiska med det oväntade. Det är visuellt rent briljant vid flera tillfällen. Rött mot vitt på en saltplanet med klara Hoth-vibbar. Snokes lika röda tronrum med dess tysta väktare. Ett skepp som tudelas i tystnad. Rian ”Looper” Johnsons film har stil. Och samtidigt bra karaktärer som känner mycket. Adam Driver är utmärkt som den kluvne Kylo. Daisy Ridley känns karismatisk och självklar som Rey och John Boyega är en övertygande före detta soldat som en gång för alla bestämt sig för att göra det rätta. Carrie Fisher har en lugn värdighet och får ganska mycket speltid i sin sista roll. Chewbacca-faktorn är också relativt hög och vi får till och med återse Yoda i en riktigt skön scen. R2D2:s insats är dock minimal, till förmån för den fortsatt energiska och söta droiden BB-8.
Det är kort och gott en riktigt bra mellanfilm, med klara visuella och dramaturgiska ekon från originaltrilogins hyllade mellanfilm.
FOTNOTER
Det är lite plågsamt att se den svenska textningens kamp med det faktum att engelskans ’Jedi’ är både singular och plural.
Det är ju ’Vyvyan från Hemma värst’ (alltså Adrian Edmondson) som spelar Captain Peavey, noterar falkögda frun.
© Anders Lindahl
2018-04-15
Tack till Disney för recensionsexemplar
Originaltitel: Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
USA, 2017
Regi: Rian Johnson
Med: Daisy Ridley, John Boyega, Mark Hamill, Adam Driver, Carrie Fisher, Oscar Isaac, Andy Serkis, Lupita Nyong'o, Domhnall Gleeson, Anthony Daniels, Gwendoline Christie, Kelly Marie Tran, Laura Dern, Benicio Del Toro
Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Hemmabio: 2018-04-16
Teman: Star Wars
Ingår i följande teman
