King Arthur: Legend of the Sword (2017)
Blandband i sagoland
Guy Ritchie fortsätter att ge sig i kast med klassikerna. Men där "Sherlock Holmes" i princip bara presenterade de gamla bekanta karaktärerna på ett ovanligt piggt sätt är detta en omtolkning modell djärvare. En omtolkning av vad? Ja, det kan man ju med rätta undra över. Det finns ingen officiell historik över Kung Arthur, som i den mån han ens har levat anses vara ett konglomerat av folklore och historiska brottstycken och vars levnad på ett märkligt vis innefattar både 500-tal och högmedeltid. Alla vill appropriera Arthur, helt enkelt.
Bland de typiska inslagen ingår att han drog ett svärd ur en sten, hade en trollkarl till vän och ledde sitt folk till seger mot hemska fiender, såsom saxare och Mordred. Den Rätta versionen är i mitt hjärta John Boormans "Excalibur", men redan den omtalades ju som just en djärv tolkning av klassiskt stoff. Den andra versionen som 'alla' sett är förstås "Monty Python and the Holy Grail". Så i princip får han väl göra vad han vill, Ritchie, och även om han inte hade 'fått' det hade han väl gjort det ändå.
Den viktiga frågan är förstås hur underhållande det blir när Charlie Hunnam, som för några år klev ut ur "Sons of Anarchys" allt dystrare skugga, iklär sig huvudrollen och gör Arthur till en 'Gentleman, hunk and rebel', som de uttrycker det i PR-materialet. Han delar för övrigt filmrutan med ett ganska roligt koppel skådisar, inkluderandes Aidan Gillen (knappast ovan vid riddarspektakel), Jude Law och Djimon Hounsou.
Inledningen kombinerar överdriven batalj med tragik och presenterar en ny twist på legenden, där huvudskurken visar sig vara kung Uthers trollkunnige bror Vortiger (Jude Law i en tolkning inte olik Joaquin Phoenix i "Gladiator"). Mordred, som enligt traditionen senare ska strida mot Arthur, besegras och avklaras från start. I stridens hetta skickas Uthers son Arthur iväg med båt och omhändertas Moses-likt av främlingar nedströms . Det är 'allvarligare' än väntat, även om det inte går att ta på allvar.
Den rappa sammanfattningen av Arthurs väg från gatunge till slipad gatufajter i ett Londinium några århundraden efter att romarna lämnat ön imponerar mer. Att svärdet i stenen efter Uthers sista strid endast är nåbart vid ebb är en fin touch (liksom vad stenen visar sig vara). Att kung Vortiger arrangerar påtvingade svärdsdragartest bland alla unga män för att leta reda på den rättmätige tronarvingen är också ett påhitt som känns rätt begåvat under omständigheterna.
Omständigheterna är att Ritchie och gänget egentligen är mindre intresserade av att omtolka Arthur-sagan på ett spännande vis än vad de är av att behaga alla. De gamla Ritchie-fansen, ungarna som vill se action och märkliga monster samt de lite äldre fantasyfantasterna som vill se tyngre grejer, allra helst något 'i stil med Game of Thrones'. Resultatet är föga förvånande rätt rörigt.
Man skulle kunna sammanfatta det som en berättelse om en arbetarklasskille utan pretentioner som bara vill sköta sitt fiffel och fuffens i en tid då en tyrannisk och ovärdig kung sitter på tronen, men inser att han har en Viktig Roll att Spela. Att berättelsen känns bekant i alla vinklar och vrår, ihoplånad från allt ifrån Robin Hood till Snövit och Lejonkungen, är mindre störande än hur inkonsekvent det är gjort. Ritchie visar sina gamla takter i en hoppig men ganska rolig sammanfattning av ett händelseförlopp med några vikingar, pälsar och graffiti, men när han några gånger till försöker sig på samma stilgrepp känns det tröttsamt.
Tragiska grymheter, som Vortigers offrande av sina närmaste för att kunna förvandlas till en balrogliknande demon, ska samsas sida vid sida med detta. Resultatet är mindre intressant än det låter på papperet. Ritchie förlitar sig också gärna på häftiga sekvenser, varelser och Assassin’s Creed/Matrix-coolheter i en genre där detta är vardagsmat och inte imponerar på någon. Kläderna känns mer cosplay än något från en annan tid eller värld. Det smakar för ofta b-äventyr.
Ibland hittar filmen fotfästet, som i en effektfull nästan-avrättning där filmens motsvarighet till Merlin ger sig till känna (en tjej, givetvis, lite skönt mysko spelad av Àstrid Bergès-Frisbey). I denna veva mer eller mindre tvångsvärvas Arthur av ett rebellgäng och själva grundhandlingen tar fart. Men alltför ofta snubblar Ritchie på vägen genom denna historia. Nervöst reducerar han sekvenser till klipporgier som gott kunde ha skippats helt istället ('Darklands'-besöket, till exempel).
Charlie Hunnam är okej men känns lite frånvarande ibland. Law gör i alla fall en klassisk Rolltolkning. Musiken har genomgående ett skönt driv (särskilt för vänner av signaturen till "Black Sails") men kan inte rädda det här hopkoket från att kännas splittrat och ... hopkokat.
Så svaret på 'den viktiga frågan' är tyvärr 'inte så värst'.
FOTNOT
Beckham är faktiskt helt okej i en liten roll, i alla fall inte sämre än Mikael Persbrandt som gästande viking.
© Anders Lindahl
2017-10-14
Originaltitel: King Arthur: Legend of the Sword
Storbritannien / USA, 2017
Regi: Guy Ritchie
Med: Charlie Hunnam, Àstrid Bergès-Frisbey, Djimon Hounsou, Aidan Gillen, Jude Law, Eric Bana
Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Hemmabio: 2017-09-18
Relaterat: Excalibur (1981)
